Du är här:Start > Nyheter > Missionsgalan 2014

Missionsgalan 2014

En lotterikorg med indisk mat
Åke - En trogen lottförsäljare
Joels godsaker - en klassisk ingrediens i Hammarbykyrkans missionsgalor
Fika, pajer mm inför konserten
Anders och Roksana - dagens värdpar
De´Våras
De´ Våras sjöng dels med gitarrkomp, dels a capella
Marie Lee presenterar sina pianostycken
Marie Lee vid pianot
En välfylld kyrka fick också tillfälle att delta - med allsång

Lördag den 29 mars hölls den elfte missionsgalan i rad i Hammarbykyrkan. I skrivande stund är insamlingsresultatet ännu inte helt klart, men ett resultat uppemot 85 000 kr verkar sannolikt. Hammarkyrkan var nästan fullsatt, vilket innebär att årets missionsgala blev en av de mest besökta.

I år gästades missionsgalan av De´Våras, som för första gången på många, många år gjorde en reunionkonsert. De´Våras var stora inom kristenheten i Sverige under andra halvan av 70-talet och början av 80-talet. Dessutom medverkade vår egen kyrkomusiker Marie Lee Gustafsson med tre klassiska pianostycken.

De´Våras underhöll oss med sina gamla paradnummer från 35-40 år sedan. Vi fick förstås höra "Gå Sion din konung" och "Glad såsom fågeln" men också Treklangens ”Familjen”, ”Det var en lördagsaften” till SweDanes ära, Ingemar Olssons ”I alla fall”, ”Vet du om att det finns en som Dig älskar som du är” och även några av de egna låtar de en i tiden gjorde sig kända med i EFS-kyrkorna i Sverige. Enligt uppgift hade gruppen inte sjungit offentligt tillsammans på bortåt 30 år. Lite ringrost märktes här och där - men takterna och harmonierna var kvar från de fornstora dagarna.

Marie Lee Gustafsson är utbildad pianovirituos. Hon framförde ytterst professionellt stycken av Bach, Porkofjev och Chopin.

Årets insamlingar gick till ett arbete bland föräldralösa barn i Tanzania, till ett sjukvårdsprojekt i Eritrea och till SAT7, en radiostation som EFS stödjer och som sänder radio till de utsatta kristna minoriteterna i Mellanösterns muslimska länder.

Årets galavärdpar var Anders Lennse och Roksana Parsan.

Före och efter konserten fanns det som vanligt möjlighet att fika och äta pajer mm i Hammarbysalen. Ett antal lotterier såldes slut och ett bord med färskt bröd att köpa tömdes snabbt.

Sammanlagt har Hammarbykyrkans missionsgalor nu dragit in drygt 800000 kr till EFS internationella arbete. Ett par galor till - så passerar vi miljonstrecket!

Carl-Olof Strand

*******************************************************************

Lite mer om De´Våras

De Våras började sjunga tillsammans i Mobackenkyrkan i Skellefteå 1975. Gruppens namn kommer från det gamla namnet på EFS-föreningen i Skellefteå, ”Föreningen de våra”. Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet sjöng de sedan i bönhus och kyrkor, med eller utan sånganläggning, a cappella, eller till gitarr och så småningom till jazzgrupp och storband, i konserthus och på festivaler. Gruppen gav också ut två LP-skivor, den ena kom 1978 och den andra 1981. I ett av Hammarbykyrkans närradioprogram på 80-talet kallade denna sajts webbredaktör De Våras för ”EFS Manhattan Transfer”. Alla som gillar den amerikanska supergruppen vet då vad som väntar vid årets missionsgala i Hammarbykyrkan.

En av medlemmarna i gruppen heter Bengt Burström och har en gång i tiden varit medlem i Hammarbykyrkans EFS-förening. Så här berättade Bengt om De Våras inför konserten:

De Våras började sjunga tillsammans i juni 1975 i Mobackenkyrkan i Skellefteå. Ingela (sopran) och Thory (alt) hade sjungit tillsammans länge, med början i "Ellas flickkör". Leif (bas) och Bengt (tenor) hade sjungit "Här kommer pippi Långstrump" tvåstämmigt och dansat Jenka till redan i femte klass. Men nu var det alltså slutet på tonårstiden och dags att börja göra något kul på allvar.

EFS-föreningen i Skellefteå kallades tidigare "Föreningen de våra", ett för oss tämligen obegripligt namn. Det stod tryckt utanpå en gammal Sions Toner i Mobackenkyrkan den där första gången vi skulle sjunga. Där kläcktes idén till namnet De Våras, som naturligtvis också anknöt till Mel Brooks filmer som redan då var halvklassiska. Namnet andas också förväntan och glädje. Det tyckte vi passade.

Sen sjöngs det i bönhus och kyrkor, med eller utan sånganläggning, a cappella, eller till gitarr och så småningom till jazzgrupp och storband, i konserthus och på festivaler. 1978 och 1981 producerades de två LP-skivorna, den ena under Lennart Engs ledning, den andra producerad av Börje Gustavsson. Var skivorna bra? Ja, vi tyckte det själva. Och när vi nu så här tusen år efteråt lyssnar på dem har vi sagt till varandra att de är
fortfarande inget att skämmas över. Opartiska som vi är :-)

Studier blev till yrken, kamratskap blev till äktenskap och barn, tre blev åter bofasta i Skellefteå och en bor tillfälligt, sedan 1986, i Västerås. Allt det där vanliga som händer i livet skedde och sen var barnen i stort sett utflugna. Och genom åren kombinerades allt det där vanliga med diverse sångtillfällen här och där.

Minneskonserten för Börje Gustavsson vid EFS riksårsmöte i Piteå 2002 blev sista framträdandet på länge. Ett planerat 30-årsfirande 2005 fick ställas in då halskrångel drabbat Leif. Inte förrän vid en nära anhörigs plötsliga vigsel (eller egentligen två nära anhörigas gemensamma dito) 2012 skedde en smygcomeback.

Och nu, två år senare, är det alltså dags att ta steget ut i offentligheten igen. Det känns både roligt och spännande - kommer vi att komma ihåg våra stämmor, håller rösterna att både öva och sjunga upp samma helg och kommer Ingela att klara sig utan att få kramp i barréfingrarna?

Det får bli säkra kort från repertoaren, som Vet du om, Du är unik, Yesterday, Jag lyfter ögat, Lördagaften, Blue moon och I stillhet till exempel. Om ni kommer ihåg.

Och så får vi hoppas att de som kommer för att lyssna blir rejält nostalgiska och minns sitt unga 80-tal. Har man bara det filtret med sig kan det bli en fin lördagseftermiddag i Hammarbykyrkan.

Bengt Burström

Publicerat den 30 mars