Hoppa till innehållet

Torgny Lindgren:
Norrlands Akvavit

Norstedts 2007
Sällan har en roman av en uppburen akademiförfattare innehållit så många bibelord och så mycket av Guds och Lammets språkbruk som Torgny Lindgrens nya roman från Västerbottens inland. Citaten ur den heliga skrift duggar tätt och vi som vuxit upp i Västerbottens och Norrbottens speciella väckelsemiljö känner oss mycket hemma med romanens religiösa språk. Men samtidigt doftar romanen av förnekelse och hädelse.
Torgny Lindgren är känd för ett flertal romaner, de flesta med handlingen förlagd till författarens hemtrakter i det inre av Västerbotten. Hummelhonung, Pöslan och Dorés bibel är nägra av titlarna och i alla dessa alster har författaren trängt djupt in i landsändans tankemönster. Med "Norrlands Akvavit" sätter han eventuellt punkt för detta utforskande av "Roseniusland". I romanens slut möter huvudpersonen nämligen en gammal författare, på besök i sin hembygd, och denne berättar då att han håller på med sin sista roman från trakterna.
Huvudpersonen i romanen heter Olof Helmersson. Helmersson var på 50-talet en stor väckelsetalare i bygden, "frälste" många och grundade en till att börja med livskraftig församling. Nu återvänder han på sitt 83:e år till bygden - men med ett kontrabudskap: Frälsningen var ett stort misstag, Gud är död, Jesus har inte uppstått från de döda, det finns ingen himmel och inget helvete. I varje fall är det detta avfrälsande budskap han tänker sig att föra fram till sina gamla församlingsbor innan han själv skall dö.
Men det går inget vidare med avfrälsningen. Det viktigaste skälet till det är att det inte behövs, de flesta har redan lämnat tron, har sekulariserats på olika sätt. I själva verket består församlingen numera bara av gamla Gerda Lundmark, ordförande, och Marita Stenlund, en medelålders kvinna som en bit in i romanen visar sig vara Olof Helmerssons dotter, avlad den kväll då Olof Helmersson frälste hennes mamma, Isabella Stenlund.
Gerda rår Olof Helmersson inte på med sitt avfällingsbudskap. Under långa samtal vid hennes dödsbädd framstår hennes tro så stark och orubblig att Olof inte kan förmå sig att ifrågasätta den. Hon går stilla över gränsen, efter att Helmersson t o m delat ut nattvarden till henne, en nattvard som känns som romanens klimax och där Norrlands Akvavit spelar en dominerande roll. Men Marita kan Olof kanske ha ett visst hopp om, när hon på romanens sista sidor får del av Gerdas testamenterade medel till församlingen och som enda kvarvarande medlem ser en möjlighet att för pengarna pröva på något hon aldrig tidigare gjort, att synda.
I romanen figurerar också andra intressanta personligheter, som den blinde Gideon, Kristina och Stockholmarn ("han duger inte till nånting, han är Stockholmare"), konstnären Torwald med flera. Och även konung Karl XV:e, som i mitten av 1800-talet gjorde ett besök i bygderna.
Vad vill Torgny Lindgren säga med sin roman? Den ger mycket blandade känslor. Å ena sidan finns den moderna tidens förnekelse av de andliga sanningarna, representerad av Olof Helmerssons väg från väckelspredikant till förnekare. Å andra sidan finns Gerdas trygga gudstro som bär ända in i döden. Men däremellan finns de "vanliga" människornas likgiltighet. Frälsningen hade sin tid - nu är det annat som gäller. Och allra mest är romanen kanske en sorgsen berättelse om en svunnen tid. Så här berättar Lindgren om en församlingsborna:
"Tack vare Olof Helmersson och helbrägdagörelsen hade han gudskepris kunnat utföra sitt livsverk: sköta jordbruket som nu var nedlagt, bygga bönhuset som nu var rivet, färdigställa den numera avskaffade vägen till Kedträsk, starta konsumbutiken som inte fanns längre, försörja barnen som nu hade övergivit honom, vara ålderman i byn som nu var avfolkad och öde, grunda Folkpartiets lokalavdelning som nu var upplöst. Det var med stolthet och tacksamhet som han i sitt åttisjätte år såg tillbaka på detta sitt livsverk."
Webbredaktören har "läst" Norrlands Akvavit som hörbok. Detta rekommenderas verkligen. Torgny Lindgren är helt enkelt oslagbar som uppläsare av sina romaner.

Carl-Olof Strand