Hoppa till innehållet

Torgny Lindgren:
Dorés bibel


(Nordstedts 2005)
 
Hos min farmor fanns i min barndom en familjebibel - med illustrationer av Gustave Doré. Innan min farmor gick ur tiden hann hon med att förära alla sina sex barnbarn ett nytryck av denna klassiska familjebibel. Det är denna av Gustave Doré illustrerade bibel som står i centrum i centrum i Torgny Lindgrens senaste roman. Fast det handlar egentligen inte om "min" bibel - utan om en sällsynt utgåva där texten saknas, dvs där bibeln består enbart av Dorés klassiska bilder.
 
Torgny Lindgren tillhör liksom Sara Lidman och P-O Enqvist den grupp mycket framgångsrika svenska författare som vuxit upp i EFS-bygderna i norra Västerbotten. Och liksom hos Sara och P-O intar också bibliska referenser en framträdande plats i Torgny Lindgrens produktion. I "Dorés bibel" är det alltså själva bibeln som i viss mening är romanens huvudperson. Ja, eftersom Gud i själva verket är summan av alla Gustave Dorés bilder, är det kanske inte fel att säga att det är Gud själv som är huvudpersonen.
  
Romanens berättarjag arbetar i romanens nutid med en bok om Dorés bibel, en bok som tas fram som ett beställningsverk från Svenska kyrkan inför ett kommande Doréjubileum. Hans kunskaper om Doré har en mycket speciell bakgrund. Berättaren växer upp i Västerbottens inland i ett jägmästarhem. I hemmet finns en beläst morfar, som tidigt berättar världslitteraturens huvudteman för sin dotterson. I hemmet finns också ett elegant inbundet band av "Dorés bibel", ett verk som den lille ständigt fördjupar sig i. När pojken kommer upp i skolåldern visar det sig att han varken kan lära sig att läsa eller skriva. Däremot har han ett fantastiskt bildminne och snart kan han varje detalj i Dorés bibliska teckningar. Men eftersom han inte kan lära sig läsa och skriva placeras han på ett hem för obildbara. Där diskuterar han filosofi med den unge föreståndaren - expert på den franske filosofen Pascal - och påbörjar sitt livsverk, att ur minnet teckna en exakt kopia av alla illustrationerna i Dorés bibel.
 
Berättarjaget ärver så småningom pengar efter sin morfar och sin far - som för övrigt går ur tiden när huset flyger i luften i samband med ett experiment att ackumulera åskans elektricitet. Han blir alltså ekonomiskt oberoende. Han träffar en riksdagskvinna från trakten som fattar tycker för honom och genom henne kommer han till Stockholm som hennes sekreterare och kanske också älskare. Efter denna tid i närheten av riksdagen hamnar han på Nationalmuseum som vakt/guide. Och på gamla dar flyttar han tillbaka till hembygden, bosätter sig i en ärv stuga på Avaberget och fullbordar där sitt livsverk, den exakta återgivningen av Dorés bibel. Där säger han också via en inspelningsapparat fram den beställda boken om sagda bibel.
 
"Dorés bibel" är - som Torgny Lindgrens romaner brukar vara - en komplicerad och lätt absurd historia, en berättelse på flera plan och med många bottnar. Personer från tidigare romaner dyker upp även i Dorés bibel, som notisskrivaren Manfred Marklund som vi känner från "Pölsan", Lindgrens förra roman. Och romanen handlar ju egentligen om skrivandet av den roman som läsaren just tar del av. För den som dessutom likt undertecknad har en från barndomen starkt personlig relation till Dorés bilder är Torgny Lindgrens bok också en resa in i nostalgins förlovade land.
 
Carl-Olof Strand