Hoppa till innehållet

Tim Jackson: Välfärd utan tillväxt - så skapar vi ett hållbart samhälle

Ordfront 2009


















Häromveckan presenterade FN:s klimatpanel IPCC sin nya rapport om klimatet och om det hot mot livet som den ökade koldioxidhalten i atmosfären innebär. Redan nu är i princip en temperaturhöjning på 2 grader jämfört med förindustriell tid "intecknad". I princip krävs att all användning av fossila bränslen fasas ut under den närmaste 30-årsperioden för att temperaturhöjningen skall stanna vid ca 2 grader, säger IPCC. 2 grader kan låta lite - men mer än så har temperaturen inte varierat runt ett medelvärde på 10000 år, dvs under hela den tid det funnits civilisationer på jorden.

Bakom denna skrämmande utveckling finns befolkningsökningen och den ständiga ekonomiska tillväxten. Ekonomisk tillväxt, mätt som ökning av bruttonationalprodukten, drivs till inte obetydlig del genom att vi nu på ett par hundra år använder och "bränner upp" kolföreningar som funnits bundna i jordskorpan i årmiljoner. Detta alstrar koldioxid och metan, växthusgaser som gör att solstrålningen "stannar kvar" i jordens atmosfär och därmed höjer temperaturen.

I boken "Välfärd utan tillväxt" skissar Tim Jackson på en världsekonomisk modell utan tillväxt. Tim Jackson är professor vid Surreyuniversitetets center för miljöstrategier. Han har för den engelska regeringens hållbarhetskommission tagit fram rapporten "Prosperity without growth", som sedermera byggts ut till en bok och översatts till svenska.

Den eviga ekonomiska tillväxten är idag en självklar målsättning för alla politiska ledare. Men man behöver bara kunna lite matematik för att förstå att en sådan evig tillväxt inte är möjlig på ett klot med begränsade naturresurser och med en bara 10000 meter tjock atmosfär - ett tunt, tunt skikt som gör klotet beboeligt. Dock - att ifrågasätta tillväxten är idag absolut som att "svära i kyrkan". I "Välfärd utan tillväxt" går Jackson på djupet med tillväxtfrågan, kritiserar som många andra före honom det traditionella BNP-begreppet som mått på välståndet och säger rent ut att fortsatt ekonomisk tillväxt inte är möjlig i den rika delen av världen. Det lilla utrymme för tillväxt som kan finnas - och som kräver att den fossila energin ersätts med förnyelsebar energi - måste tillfalla den ännu fattiga delen av världen.

Sverige och några andra länder i västvärlden har gjort framgångsrika satsningar på att minska utsläppen av koldioxid i det egna landet. Men samtidigt innebär globaliseringen att vi svenskar flyttat vår varuproduktion till Kina och andra länder med katastrofalt ökande koldioxidutsläpp. Omkring en tredjedel av våra svenska koldioxidutsläpp kommer via importerade varor och via vår turism i andra länder. Alltså - menar Jackson med rätta - måste vi i väst betrakta vår koldioxidpåverkan från konsumtionssidan, dvs det är koldioxidinnehållet i det vi konsumerar och inte bara i det vi producerar som är det kritiska måttet på om vi bidrar till det oavvisliga målet att i princip eliminera koldioxidutsläppen till år 2050.

En vanlig tanke verkar vara att tillväxten kan fortsatt uppehållas genom att tjänsteproduktionen växer och på sikt tar över och ersätter naturresurskrävande och koldioxidskapande varuproduktion. Jackson menar att tjänstesektorns utveckling är en potential - men är samtidigt skeptisk till att den räcker till att hålla tillväxten uppe. Många tjänster, t ex fritidstjänster som innebär mycket resande - är i sig tämligen resurskrävande och inte särskilt utsläppssnåla. Nej, säger Jackson, vi måste inrikta oss på att i framtiden klara oss utan tillväxt, ja om de fattiga länderna skall kunna fortsatt få det materiellt bättre, måste vi i väst t o m lära oss att leva gott t o m med viss "nerväxt" av våra ekonomier.

Jackson är i sin bok ödmjuk inför den stora utmaning som ligger i att ställa om världsekonomin till en situation utan tillväxt. Är det överhuvudtaget möjligt att klara en sådan övergång utan att världsekonomin "kraschar"? Även om det är svårt - måste vi ändå söka efter lösningar i riktning mot en sådan mer statisk och långsiktigt hållbar ekonomi. Och detta, menar Jackson, måste göras inom ramen för de befintliga politiska strukturerna. Hans recept handlar om tre huvudkategorier av åtgärder:

1. Etablera gränserna
Sätt upp tak för resursförbrukning och utsläpp och integrera detta i ekonomin. En ransonering av utsläppen är enligt Jackson en nödvändighet.

2. Ändra den världsekonomiska modellen
Slopa fokuseringen på att stimulera sektorer som ger hög tillväxt och ökad produktivitet. Investera i stället i en strukturell omställning mot resurssnåla och arbetsintensiva aktiviteter. Och mät framförallt ekonomisk och social framgång med andra måttstockar än BNP.

3. Ändra den sociala logiken
Skydda och skapa nya gemensamma offentliga platser och serviceinrättningar. Stöd lokala företag och lokalt fungerande ekonomier. Motarbeta konsumtionskulturen och tackla inkomstklyftorna med omfördelning i stället för att bara dela på tillväxten.

Överlever marknadsekonomin och kapitalismen i sin nuvarande utformning denna förändring? Har globaliseringen sett sina bästa dagar? Har något annat parti än miljöpartiet - och om ens det - förstått vilket hot som finns och hur svår vägen framåt kommer att bli? Vågar man ens ta upp frågorna med sina väljare? Jacksons bok lämnar många frågor kvar och är naturligtvis inte i alla delar en absolut roadmap till ett hållbart samhälle. Men ett mycket intressant input, som du och jag, alla politiker och företagsledare i hela världen måste förhålla oss till, inte i framtiden utan nu genast - eftersom den tid som står till förfogande att hindra en stor klimatkatastrof i praktiken är mycket kort.

För oss som vill kalla oss kristna har klimatfrågan och även andra miljöfrågor en särskild dimension, tycker webbredaktören och bokanmälaren. Det handlar om vårt förvaltarskap för Guds värld, ett förvaltarskap som vi ofta låter styras av Mammon i stället för av kärleken till vår nästa och till vår natur. Klimatfrågan är ytterst moralisk/etisk. Ingen individ, inget enskilt företag och inte heller de flesta stater på jorden kan på egen hand egentligen göra något åt problemet i stort. Men om många baserat på ett etiskt ställningstagande gör en egen insats och kanske framförallt sätter tryck på de som fattar de stora besluten i världen och som sitter på de strukturella verktygen för att rädda klimatet, ja då finns det i alla fall en chans att våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn kan få leva i en värld med samma utmärkta levnadsvillkor som vi och våra mänskliga förfäder fått leva med under de minst 10000 år då jordens klimat varierat mycket marginellt runt den medeltemperatur som rådde på jorden innan olja och kol började förbrännas i stor skala för sådär etthundra år sedan.

Carl-Olof Strand
(texten bygger delvis på David Jonstads recension av Jacksons bok i tidskriften Tvärdrag i april 2010)