Hoppa till innehållet

Stefan Einhorn:
Den sjunde dagen

(Månpocket 2004)
En far vet att han skall dö och använder den sista tiden av sitt liv åt att till sin son överföra sin livskunskap. Samtidigt är sonens eget barn allvarligt sjukt, ja när boken börjar finns små förhoppningar om att barnet skall överleva. Detta är inramningen i Stefan Einhorns tänkebok "Den sjunde dagen". Stefan Einhorn är sonen - och fadern är eller har åtminstone starka drag av Jerzy Einhorn, numera avliden judisk överlevare från Förintelsen, cancerläkare och på sin ålders höst riksdagsman för Kristdemokraterna.
I bokens inledning återger bokens berättare en episod från sin barndom. Under en badsemester i Italien fångas han av vågorna och förs hjälplös ut från stranden. Men en ännu större våg kastar till slut upp honom mot land igen. Då möts han av sin far som bär honom in till stranden samtidigt som han mumlar hebreiska ord.
I livets slutskede vill fadern nu inviga berättaren, sonen, i den livsvisdom som han i sin tur ärvt från sin fader och farfar och farfarsfar. I det åttonde och sista samtalet, som egentligen har formen av en dröm, får berättaren lära sig de ord som fadern använde på den italienska badstranden. De visar sig vara det hemliga gudsnamnet, traderat från generation till generation. Och när han lärt sig ordet, använder han det också, på ett sådant sätt att hans egen son, Jonathan, mirakulöst räddas till livet från sin sjukdom, aplastisk anemi.
Men innan han får gudsnamnet uppenbarat har han haft ett antal samtal med sin far, ibland hemma hos fadern, ibland hemma hos sonen och ibland på det sjukhus där den cancersjuke fadern tillbringar en del sin sista tid.
Det första samtalet handlar om ödmjukhet - inför livets ofattbara mångfald och universums oändliga gränser.
Andra samtalet handlar om människans uppgift - där slutsatsen blir att vår uppgift som människor är att sträva efter att uppnå vår egen inneboende potential och därefter använda den på ett meningsfullt sätt. Det handlar helt enkelt om att alltid göra sitt bästa. I enlighet med god judisk tradition menar fadern att målet för människan är att föra ner Gudsriket, sanningens rike, på jorden. "Världens öde ligger i människans händer", säger fadern, "det är ett oerhört ansvar".
Det tredje samtalet behandlar vårt etiska ansvar. "Vi måste börja med oss själva och se det som vår uppgift att en dag lämna en värld efter oss som är lite bättre än den var när vi anlände till den". Fadern ser religionerna som ett medel för människan att kontrollera och undertrycka sin egen inneboende ondska. Människovärdesprincipen - människans lika och okränkbara värde - måste vara grundbulten i vårt etiska tänkande. De olika religionernas varianter av Jesu "gyllene regel" - Allt vad ni vill att människor skall göra för er, det skall ni göra för dem - är just ett uttryck för denna människovärdesprincip.
I det fjärde samtalet diskuterar de bägge vetenskapsmännen - fadern och sonen - vetenskapens och religionernas roll när det gäller att söka sanningen om vår värld. Fadern menar att vi befinner oss i en unik fas av den mänskliga utvecklingen, där vi kan närma oss religionen på ett nytt sätt. Alla religioner är fulla av mänskligt skapade fel och missuppfattningar - men den mystiska kärnan är betydelsefull och bidrar positivt till våra livstolkningar. Idag - menar fadern - kan vi ställa de nödvändiga andliga frågorna utan att ge avkall på tankens frihet. "Vetenskapen kan hjälpa religionen att tvätta bort sitt skräp - och religionen kan komplettera vetenskapens detaljanalyser med det övergripande helhetsperspektivet".
Det femte samtalet behandlar visdomen. Här har den vise fadern mycket att förmedla. Visdom är något mer diffust än kunskap. "Visdom", säger fadern, "kan snarare sägas vara en djup insikt om vad som är rätt och vad som är fel, vad som är sant och vad som är falskt". "Äkta visdom är den inre gudomliga röst - eller snarare viskning - som försiktigt kan leda oss fram på livets väg. Den vise undervisar inte genom att föreläsa, utan genom sitt föredöme. Den vise söker aldrig storthet och blir på så sätt vis."
I det sjätte samtalet har man kommit fram till kärleken. Här citerar den judiska fadern den kristne aposteln Paulus text om kärlekens lov i 1:a Korintierbrevet 13: Om jag inte äger kärlek är jag ingenting. "Att älska någon", säger fadern, "är att man är villig att ge sin kärlek till denna människa utan att behöva få något tillbaka. Man identifierar sig så med sin medmänniska att givandet indirekt är ett givande till en själv. På så sätt blir det vi gör för någon annan också något vi gör för oss själva".
I det sjunde samtalet är man så framme vid bokens titel - den sjunde dagen. Den cancersjuke pappan är inlagd på sjukhuset och har bara några dar kvar att leva. Pappan är nu tillbaka vid den sanning som är bortom vårt intellekt. "Om vi tror och hoppas, så kan vi göra det som är rätt. Och till slut är det handlingen som kommer att avgöra mänsklighetens framtid". Judendomen saknar ju det himmelska perspektivet, gudsriket är i judisk tradition det gudomliga riket på jorden. "I människan förenas det gudomliga och det världsliga och vår uppgift är att förvalta denna syntes." Den uppmaning sonen till sist får med sig av sin döende far är att ta ansvar för världen, att efter sin förmåga göra sitt bästa för att göra världen en aning bättre. "Gud vilade enligt skapelseberättelsen på den sjunde dagen - och gör det fortfarande. Det är människan som har ansvaret nu!"
Det åttonde och sista samtalet har vi redan berättat om. Där får sonen alltså del av gudsnamnet.
Stefan Einhorn har tidigare gett ut boken "En dold Gud". I "Den sjunde dagen" befäster han sin ställning som en modern människa som kan skriva om andliga erfarenheter och förmedla livsvisdom. Medan man läser boken tror man att den är helt självupplevd - men i efterordet berättar säger Stefan Einhorn att berättelsen beskriver en serie samtal mellan far och son som de skulle ha kunnat gestalta sig. Karaktärerna är i huvudsak sprungna ur den egna fantasin och det mesta som berättas i boken har de facto inte hänt. Detta känns lite som en antiklimax - på något skulle man som läsare vilja att det hela faktiskt var själupplevt. Detta hindrar dock inte att "Den sjunde dagen" är en stark berättelse om visdomens och religionens roll även i vårt pluralistiska samhälle.
Carl-Olof Strand