Hoppa till innehållet

Per Olov Enquist: Ett annat liv (Norstedts 2008)

















PO Enquist är sannolikt den mest uppburne förtattare som utgått ur EFS-leden. Han är uppväxt granne med bönhuset i Hjoggböle i hjärtat av Västerbottens EFS-bygder med en mor, som är en djupt troende lärarinna. Fadern blir - genom moderns ihärdiga böner - frälst kort före sin tidiga död och efterlämnar på dödsbädden ett ord till sin då ett halvt år gamle son. Där står: ”Per-Ola, bliv en kristen”. I ”Ett annat liv” berättar Per Olov Enquist hur det gick med det. Han berättar sin livshistoria – mot bakgrund av barndomens uppväxt i EFS-land.

PO Enquist har i intervjuat berättat att han påbörjat boken i jag-form – men efter ett tag gett upp projektet. Men så bytte han och började i stället berätta historien i tredje person. Själv är han alltså ”han” i boken. Boken följer dock i stort sett kronlogiskt P-O:s liv under 75 år.

Som barn är han ett ensamt barn som försöker att vara så god som hans mor kräver av honom. Varje vecka får han dock lov att för sin mor bekänna en synd, ibland får han hitta på någonting som verkar syndigt för att kompensera sitt alltför snälla leverne. Hans favoritsysselsättning är att rita kartor – på stora smörpapper liggande på golvet i det hus som hans far hann bygga klart innan ha gick ur tiden. I ungdomsåren börjar PO hoppa höjdhopp. Lång och gänglig som han är blir han en av Sveriges bästa och deltar något år i galor med den tidens stora, Benke Nilsson, Stickan Pettersson och Richard Dahl.

Via realskolan i Bureå och gymnasiet i Skellefteå kommer den intelligente unge mannen till Uppsala och börjar studera. Här blommar hans författarådra ut och efter ett par refuseringar får han 1961 publicera sin första roman, ”Kristallögat” på Norstedts. Sitt stora genombrott får han med ”Legionärerna”, boken om baltutlämningen. Boken kommer ut under ungdomsrevoltens år 1968, blir mycket uppmärksammad och gör PO till ett ungt lejon på den intellektuella Sverigearenan. Han blir medarbetare i Svenskan och så småningom hamnar han hos Bo Strömstedt på Expressen. Strömstedt blir sedan en av hans bästa vänner.

Framgångarna fortsätter under 70-talet. I ”Sekonden” från 1971 berättar han i förtäckt form historien om ”Umedalen”, en fuskande släggkastare, som varit en hans barndoms hjältar fram till det nesliga avslöjandet. 1972 befinner han sig i München för att skriva en reportagebok om de olympiska spelen. Boken får en annan inriktning än han tänkt sig. Attentatet mot de israeliska idrottsmännen gör OS i München till historiens mörkaste spel. I ”Katedralen i München” fångar han detta annorlunda idrottsevenemang. Boken har ibland ansetts vara det bästa idrottsreportage som skrivits i Sverige. I ”Musikanternas uttåg” berättar han om sin uppväxtmiljö i Västerbotten..

PO utvecklar nu sitt författarskap och blir även dramatiker. På några år blir hans verk, t ex ”Tribadernas natt” och ”Till Fedra”, veritabla innepjäser på scener världen över. I ”Ett annat liv” berättar han ganska ingående om försöket att sätta upp ”Tribadernas natt ” på Broadway, där pjäsen dock får läggas ner efter 13 föreställningar. Allt är inte uppåt alltså. Privat går han igenom en skilsmässa och flyttar till en ny kvinna i Danmark. Sen är det ”det där med spriten”. Från sin uppväxt i Fosterlands-Stiftelsen vet han ju att han skall hålla sig borta från alkoholen – men en intellektuell helnykter författare på 60-talet, det finns bara inte. Successivt blir alkoholen ett allt större problem för PO och i slutet av 1980-talet går han ”in i mörkret”. Han drabbas av skrivvånda, ett projekt att skriva om svenska utvandrare till Uruguay havererar, han publicerar inget nytt på 3-4 år. Han dricker och dricker. Den nya hustrun och barnen från det första äktenskapet försöker med alla medel få honom på fötter. Han sätts på avgiftningskurer baserade på Minnesotamodellen ett par gånger – men han känner sig trängd av kraven, avbryter och rymmer i princip från vården. Men så kommer han till en tredje Minnesota-variant i Danmark. Där lyckas han börja ett nytt skrivprojekt, det som blev hans stora återkomst, romanen ”Kapten Nemos bibliotek”. Detta räddar i princip hans liv. Han blir helnykterist – som han ju på pappret varit ända sedan ungdomen i egenskap av medlem i Hoppets Här, Hjoggböles nykterhetsförening.

Här slutar ”Ett annat liv” – med författaren på fötter igen. Uppenbarligen har PO sedan dess kunnat hantera sitt alkoholbegär, helt enkelt tysta det.

Författarens barndoms- och ungdomsupplevelser i Hjöggböle och Bureå genomsyrar ”Ett annat liv”. Gudstron, bönen, Fosterlandsstiftelsen har satt djupa spår hos PO. De frälstas språkbruk lyser fram genom hela boken. Och skjelletmålet. På bokens sista sida berättar han om ett möte med sin gamla lärarinna på stigen nedanför Bensberget i hemtrakterna. Han berättar att han blivit författare och nu skall skriva en bok som skall heta Kapten Nemos bibliotek. ”Du skriv väl int nå fulord ina. Så att dem schwärja där”, varnar lärarinnan. ”Jamän, va handlar boka om” frågar hon vidare. ”Om återuppståndelsen”, svarar PO. ”Men då ska jag bedja för dig att hon blir bra”, säger småskolärarinnan. Boken blir bra och blir PO:s räddning. Boken knyter ihop det sista i hans gamla liv och det första i det liv han nu fått tillbaka som gåva. Han visste att han var räddad.

Carl-Olof Strand
2008