Hoppa till innehållet

Pehr Thermaenius: Julmatchen på västfronten. Fotboll i Ingenmans land 1914.

215 sidor. Atlantis 2014










I år – 2014 – är det 100 år sedan det första världskriget startade. 25 år senare följdes det av andra världskriget. Det senare drevs fram, lite förenklat beskrivet, av en galning, Adolf Hitler. I efterhand kan man se att många av de människooffer som gjordes då hade en viss mening, i och med att de var med och stoppade den nazistiska ideologin från att överflygla världen. Men det första världskriget, går det att så här i efterhand se någon mening alls med detta förödande krig? Ganska snart efter Tysklands inledande attack västerut mot Belgien och Frankrike på hösten 1914 stannade kriget upp och Västfronten blev ett begrepp.

I den klassiska romanen ”På västfronten intet nytt” har E M Remarque skildrat soldaternas tillvaro i skyttegravarna. Man gick fram några kilometer, drevs tillbaka några kilometer, gick fram igen, drevs tillbaka – hela tiden med oerhört höga förluster av människoliv. Och när kriget var slut 1919 stod trupperna nästan på samma platser som hösten 1914.

Pehr Thermaenius är kulturjournalist. I sin bok ”Julmatchen på Västfronten” berättar han historien om sachsaren Jimmy som stred för Tyskland och skotten Jimmy som stred för Storbritannien och hur de – sannolikt – möttes till en improviserad fotbollsmatch mellan skyttegravarna i Flandern på juldagen 1914.

Thermaenius har forskat i engelsk-skotska och tyska källor och lyckats hitta två soldater som sannolikt deltog i den berömda matchen. Han följer deras regementens marscher genom det fransk-belgiska landskapet under hösten, marscher som leder dem till ett fält mellan Houplines och Frelinghien strax söder om gränsen mellan Belgien och Frankrike lagom till att den första krigsjulen står för dörren. På julaftonen ”proklamerar” soldaterna själva och utan befälets godkännande ett tillfälligt ”eld upphör”. Man går upp ur de leriga skyttegravarna, träffas i ”ingenmansland”, skakar hand, utbyter gåvor och som kronan på verket spelar man en improviserad fotbollsmatch mellan skyttegravarna. Låter som en saga – men är en säkerställd händelse, väl dokumenterad i gamla arkiv. Sedan återgår allt till det ”normala”, man börjar skjuta på varandra igen och fortsätter så i ytterligare knappt fem år.

Då 1919 är det inte många av de soldater som gick ut i kriget i augusti 1914 som överlevt. Men en av de som klarat sig är Jimmy, den skotte som boken följer. Albert, tysken, dödas däremot 1916. Thermenius ger vissa siffror om krigets vansinne. Den tyska delstaten Sachsen – varifrån Albert och hans regemente kommer – hade vid krigsutbrottet ca 5 miljoner innevånare, varav ca 1 miljon män var värnpliktiga. Av dessa deltog 750 000 i kriget. 213 000 dödades, 334 000 skadades och 42 000 togs till fånga eller förblev saknade. En hel generation män i Sachsen fick alltså sina liv förstörda till absolut ingen nytta. Och liknande siffror går att plocka fram för andra tyska delstater, från Frankrike, från Storbritannien och från andra stater som deltog i kriget.

I bokens slut spekulerar Thermenius om vad som skulle ha skett om soldaternas egna tillfälliga vapenvila hade blivit bestående. Hur hade Europa och världens historia sett ut om kriget avslutats julen 1914? Hade t ex Hitler ens blivit tysk tyrann? Ett kort avsnitt handlar också om hur en medlingsinsats från Sveriges sida vid jultid 1914 skulle ha kunnat fånga upp de fredsstämningar som då fanns hos de berörda soldaterna. Slutligen ifrågasätter Thermaenius i ett litet avsnitt vårt nutida slarv med krigsorden. Nu kan i media ”låsningen i den svenska debatten påminna om ett skyttegravskrig på västfronten”. Klart olämpligt – menar han – att använda krigsmetaforer i sammanhang som ligger avgrunder från krigets verkliga ansikte.

”Julmatchen på västfronten” är ett nyttigt inslag i ”firandet” (om man får säga så) av 100-årsminnet av det första världskrigets start. Visar upp krigets vansinne – men också hur människor ändå i de mest djävulska situationer kan ta fram sina goda sidor och sin medmänsklighet.


Carl-Olof Strand