Hoppa till innehållet

Edward O. Wilson: Livets framtid

(Brombergs 2002)
Sett från rymden är biosfären en tunn liten hinna - mellan jordens heta innandöme och rymdens kalla och svarta tomhet. I denna tunna hinna existerar allt liv som vi - i varje fall hittills - känner till i världsrymden. I boken "Livets framtid" berättar den amerikanske biologen Edward O. Wilson om denna tunna hinna och om det hot som människans expansiva livsstil utgör för livets mångfald på Tellus, jorden.
Bokens prolog utgörs av ett fiktivt brev till Henry Thoreau, naturvårdens 1800-talsprofet, vars bok "Skogsliv vid Walden" i 150 år varit en inspirationskälla för den som vill leva det naturliga livet, söka det väsentliga, tillvarons innersta rum. Då, när Thoreau levde i sin skogshydda vid Walden, fanns det en miljard människor på jorden, nu är vi ungefär sex gånger så många. Och inom inte alltför många år kommer vi att vara 9-10 miljarder människor som skall dela på jordens ändliga tillgångar - såvida inte någon katastrof drastiskt ändrar på den nästan lagbundna utvecklingen.
Wilson gör ett besök vid Walden Pond och tar detta till utgångspunkt för sin analys av livets framtidsmöjligheter. Han lägger i boken framförallt vikten på arternas mångfald. Det inledande kapitlet har rubriken "Till jordens ändar" och berättar om den fantastiska anpassningsförmåga som gjort att livet existerar från Mount Everests topp till Marianergravens djup, i former som utvecklats genom årmiljonerna. Han beskriver Gaia-hypotesen, som ser hela biosfären som en superorganism som omger jorden. En hypotes som har fått sitt namn efter den grekiska gudinnan Gaia - dyrkad som en inkarnation av havens och bergens moder. Han ägnar också ett avsnitt åt vår svenske förgrundsfigur, Linné, och dennes system för att klassificera naturen.
I det andra kapitlet, kallat "Flaskhalsen", berättar Wilson om 1900-talets industriella utveckling och om den ohejdade skövling av naturen som denna medfört. Han låter dels Ekonomen, dels Ekologen komma till tals. Ekonomen representerar utvecklingsoptimismen, tron att marknadsekonomin genom sin inbyggda korrigeringsförmåga skall rädda naturen. Ekologen talar förstås om behovet av en "hållbar" ekonomisk tillväxt, om behovet att föra in ytterligare en dimension i de ekonomiska framgångsmätningarna. Jordens befolkningsutveckling är en avgörande fråga. Befolkningsökningen driver på naturskövlingen. Och riktigt knepigt blir det om vi vill att alla människor eller åtminstone alla tillkommande människor på vårt klot skall kunna leva på den välståndsnivå vi västerlänningar idag ser som självklar. Då krävs det en oerhört stor ökning av bl a livsmedelsproduktionen, vilket i sig hotar de livets reservat som skogar och sjöar och hav idag utgör. När det gäller befolkningen hyser dock Wilson en försiktig optimism. Han menar sig se tecken på en avtagande tillväxt. I bästa fall kan befolkningstalet plana ut på runt 9-10 miljarder runt år 2100. Denna stora befolkningsökning kallar alltså Wilson "Flaskhalsen". Vi måste genom den innan trenderna kan vända och vi kan få en mer balanserad användning av jordens resurser.
Kapitel 3 och 4 handlar om naturens tillstånd vid millennieskiftet. Genom historiens årmiljoner har arter utvecklats och dött ut - men idag är utrotningstakten mångdubbelt större än tidigare. Den tropiska regnskog som härbärgerar en mycket stor del av jordens olika arter huggs nu ner i snabb takt. Berövade sin rätta livsmiljö kan många arter inte överleva. Uppvärmning av klotet, växthuseffekten, påverkar också livsbetingelserna i negativ riktning. Vi riskerar att efter Flaskhalsens prövningar lämna en betydligt fattigare jord till våra efterlevande.
I kapitel 5 formulerar Wilson det problem vi står inför så här: "Hur skall vi under kommande årtionden kunna föda miljoner nya munnar och samtidigt skydda allt annat liv, men utan att försvära oss åt en utveckling som hotar frihet och säkerhet?" Han går sedan igenom teknikens möjligheter, t ex genteknikens potentialer att bidra med nya, mer effektiva grödor. Han pekar också på de ännu oupptäckta medicinska egenskaperna hos många växter, egenskaper som kan utnyttjas för nya farmakologiska genombrott i kampen mot sjukdomar hos både människor, djur och växter.

I de avslutande kapitlen försöker Wilson skissa en strategi för att klara den utmaning som bokens tidigare delar beskrivit. Här är begreppet "kärleken till livet" fundamentalt. De stora världsreligionerna har mycket litet att säga direkt i miljöfrågorna. Självklart på grund av att naturens begränsningar var en okänd företeelse när religionernas urkunder skrevs för 2000-3000 år sedan. Men en omtolkning av kärleksbudet låter sig lätt göras: "Älska din nästa - människor, djur eller växter - lika mycket som dig själv". Wilson menar att den nya strategin för att rädda världens djur och växter måste utgå från etiken. Han tycker sig trots allt också kunna frammana en försiktig optimism. Vi har i alla fall börjat förstå problemet, vi har ett grepp om dess dimensioner och vi har börjat agera för dess lösning. Konkret måste åtgärderna vidtas i ett samspel mellan tre aktörer - den privata sektorn (som redan ger miljöfrågorna en oerhört mycket större uppmärksamhet än bara för 20 år sedan), staten (som har förutsättningarna att sätta upp nödvändiga regelverk) samt vetenskap och teknik (som kan skapa nya och bättre förutsättningar).
Bokens sista stycke landar i en hoppfull slutsats: "Min fasta förvissning är att problemet kan lösas. Tillräckliga resurser finns. De som kontrollerar dem har många skäl att samarbeta, inte minst för sin egen säkerhet. Men i slutändan kommer framgång eller misslyckande att reduceras till ett etiskt val, ett val som blir avgörande för hur vi som lever nu kommer att bedömas och dömas av kommande släkten. Jag tror att vi kommer att välja klokt. En civilisation som kunnat föreställa sig Gud och kolonisera rymden kommer säkert också att kunna bevara vår jords integritet och det storslagna liv den rymmer".
Edward O. Wilsons bok känns som en seriös och angelägen redogörelse för dagsläget i miljöfrågan. Eftersom etik är kyrkans specialområde ligger det ett stort ansvar på den och på alla dess medlemmar att agera klokt i enlighet med den grundläggande kärleksetiken: Handla alltid så att livet i alla dess former gynnas!

Carl-Olof Strand