Hoppa till innehållet

David Thurfjell: Det gudlösa folket

De postkristna svenskarna och religionen

295 sidor

Molin & Sorgenfri 2015








David Thurfjell är religionshistoriker och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Hans farfar invigde en gång Hammarbykyrkan i egenskap av missionsföreståndare för EFS – Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Hans morfar var EFS-missionär i Indien och senare i livet bl a kyrkoherde i Västerort. I boken ”Det gudlösa folket” berättar David Thurfjell om de ”postkristna” svenskarna och deras förhållande till religion.

Enligt World Value Survey är Sverige världens mest sekulariserade land. I inget annat land i världen är traditionella värderingar lika tillbakapressade som i vårt land. Värderingar som att tro på Gud, tycka att barn skall lära sig lyda, tycka att barn bör lära sig om sin religion eller att hysa nationalistiska känslor och ha respekt för auktoriteter. Våra värderingar är i stället extremt sekulär-rationella. Vi har också som svenskar en mycket relativistisk inställning till religion. Vi sätter gärna ihop vår alldeles egna religion, tror på vårt eget sätt, plockar godbitar från olika religioner. Vi är världens mest individualistiska land – säger forskarna.

Samtidigt är fortfarande en stor majoritet av befolkningen (79 %) medlemmar i ett religiöst samfund, de flesta förstås i Svenska kyrkan. Och många väljer fortfarande att döpa sina barn, gifta sig och låta sig begravas inom kyrkans ram, trots att man inte vill rubriceras sig som ”kristna”. Det är egentligen denna paradox som David Thurfjell ger sig på att analysera i sin bok. Han bygger framställningen på djupintervjuer som genomförts med helt vanliga svenskar i sina bästa år.

Även om man är medlem i Svenska kyrkan är man ofta obenägen att vilja kalla sig kristen. På sätt och vis har begreppet ”kristen” kidnappats av pietismen och väckelserörelserna på 1800-talet. För att kallas kristen i Sverige bör man omfatta den kristna tron på en avancerad nivå, där tonvikten ligger på försanthållandet av bibelns texter om Jesu uppståndelse, syndernas förlåtelse och ett evigt liv. Om man bara är kulturellt kristen eller sätter Jesu kärlekslära i centrum vill man inte kalla sig kristen i Sverige. Till skillnad från i många andra länder där religionstillhörigheten normalt är något man föds in i och där man står kvar hela livet, såvida man inte aktivt söker sig från sin ursprungsreligion och konverterar till en annan. Religionstillhörighet är normalt ett slags andra tillhörighetsdimension - vid sidan av tillhörigheten till nation och folkgrupp. Men så inte i Sverige.






David Thurfjell


I sin bok söker Thurfjell efter förklaringar till den svenska ”postkristna” inställningen till religion. Här finns ett inledande kapitel som visar på hur kristendomen utvecklats under de 2000 åren efter Kristus - med tonvikt på hur protestantismen satte individen i centrum och på sätt och vis öppnade för egen läsning och egen ibland ifrågasättande tolkning av Bibelns ord.

I ett annat kapitel går Thurfjell igenom arvet från upplysningstiden. Under upplysningstiden började Bibelns sanningar ifrågasättas, mycket med utgångspunkt i den nya naturvetenskapens landvinningar. Han pekar på den omfattande ateistiska litteraturen med religionsfientliga texter, t ex Ingemar Hedenius ”Tro och vetande” från mitten av 1900-talet och mer aktuella ”Illusionen om Gud” av Richard Dawkins. Många moderna svenskar har också låtit sitt tänkande påverkas av Christer Sturmark och Humanisterna, en organisation som kan sägas bedriva ett slags ateistisk mission i vårt land. En viktig utgångspunkt för religionskritiken i Sverige är också den religionskritik som finns inbyggd i feminismen, där etablerade religioner anses vara manligt dominerade maktstrukturer, som bygger på hierarki snarare än på demokrati.

Ett kapitel i boken handlar om esoterismen – om det som vi i vardagsspråket kallar nyandligt, mystikt, ockult. Om märkliga sammanträffanden, övernaturliga samband, varsel, tankeöverföring men även alternativmedicin, andliga terapiformer och en vurm för österländsk mystik. I sina intervjuer finner Thurfjell många spår av esoterism, spår som delvis tagit den traditionella kristendomens i moderna svenskars tankevärld.

Thurfjell ställer också frågan varför de svenskar han intervjuar har en så välvillig inställning till buddism och kommer fram till att vi tenderar att betrakta buddism mera som en vishetslära än en religion och att den därför blir mer rumsren än kristen tro i vårt postkristna land. Om buddismen möts av välvilja gäller det motsatta för islam. Svenskarna associerar – inte helt utan orsak – islam med destruktiv terrorism och kvinnoförtryck. Många av de viktigaste delarna i svenskarnas religionskritiska inställning handlar snarast om olika företeelser inom islam.

I bokens avslutning presenterar Thurfjell ett postkristet habitus – en postkristen grundhållning. Hans analys mynnar i slutsatsen att svenskarna trots sitt avståndstagande från kristendomen ändå präglas av det han kallar ”avlagringar av kristendom bortom ritual och bekännelse”. Vi tänker i många stycken på ett pietistiskt vis, vi vill vara goda i grupp, vi vill gärna vara ödmjuka men samtidigt utvalda. På samma sätt som de kristna missionärerna en gång i tiden ansåg sig besitta en överlägsen sanning är vi svenskar idag ofta övertygade om vår svenska modells överlägsenhet i världen. Vår modell är bäst, men andra länder har inte förstått det.

En stor majoritet av svenskarna är kristna/religiösa i den meningen att vi är medlemmar i ett religiöst samfund. Men bara en minoritet av oss vill betrakta oss som kristna. Thurfjells slutsats är dels att begreppet ”kristen” snävats in rejält i vårt land, dels att vi bär med oss kristna avlagringar som gör att vi egentligen är mer kristna än vad vi själva tror.

David Thurfjell har ju som nämndes inledningsvis en bakgrund inom EFS och några av bokens exempel hämtar han från EFS väckelsekristna, lågkyrkliga sammanhang. Boken är inte direkt lättläst, språket är akademiskt och referenserna till andra författare är många. Men för den som vill förstå den ”kristna” miljö vi svenskar nu lever i är boken ett välkommet bidrag.

Carl-Olof Strand