Bea Uusma: Expeditionen – min kärlekshistoria.

Norstedts 2013

En sann historia ur verkligheten är alltid bättre en än en konstruerad historia. Inom det litterära området Äventyrsberättelser, finns det några sådana sanna historier som överglänser all fiction och som man kan ta del av om och om igen i nya versioner. En sådan historia är den om myteriet på Bounty och myteristernas efterföljande flykt till den isolerade ön Pitcairn Island mitt i Stilla Havet. En annan sådan historia är den om Ernest Shackletons expedition till Sydpolen som slutade med att fartyget bröts sönder i packisen och tvingade besättningen till ett återtåg över is och öppet vatten till en ö där de sedan tillbringade något år, innan Shackleton och ett par andra i en liten öppen båt tog sig över till Sydgeorgien och lyckades skaffa hjälp. Men den kanske största historien är faktiskt svensk – den om Samuel August Andrée, Knut Fraenkel och Nils Strindberg och deras redan från början dödsdömda försök att 1897 nå Nordpolen med vätgasballongen Örnen.

Många böcker har skrivits om detta svenska världsdrama. P-O Sundman skrev på 60-talet romanen ”Ingenjör Andrées luftfärd”, som sedermera filmades av Jan Troell med Max von Sydow som Andrée. Sundman skrev också en faktabok om historien med titeln ”Ingen fruktan, inget hopp”. Nu har läkaren Bea Uusma tagit sin an ämnet. Hon har ända sedan hon som mycket ung hörde historien fascinerats av den och inte kunnat släppa den obesvarade frågan – hur dog de tre tänkta polarfararna?

Historien är mycket översiktligt följande: Andrée och hans kamrater lyfter i juli 1897 från Danskön norr om Spetsbergen med en luftballong, med avsikt att flyga över Nordpolen och sedan förhoppningsvis landa i Ryssland eller Canada. Därmed skulle de ha blivit först vid den norra polen. Men hela företaget var – det vet man i efterhand – dödsdömt och vissa saker talar för att åtminstone Andrée själv redan innan starten var medveten om det. Företaget gick också omedelbart snett. De bärlinor som skulle göra ballongen styrbar lossnade ganska omedelbart, ballongen började läcka i det nollgradiga ständiga diset och efter tre dagar landade Örnen för gott på den ödsliga isen. Männen övergav ballongkorgen och drog sedan i tre månader sin utrustning söderut tillbaka mot civilisationen. I oktober kom de fram till Vitön, som består av en liten stenstrand och en mycket stor glaciär. Där mötte de ganska omedelbart döden. I trettiotre år visste ingen vad som hänt expeditionen. Men 1930 råkade av en ren slump ett litet fartyg i ovanligt gynnsamma isförhållanden landa på Vitön och hittade då resterna av det som man så småningom identifierade som Andrées expedition. Man fann liken av de tre männen, deras utrustning och dagböcker och inte minst viktigt en kamera, vars bilder visade sig möjlig att framkalla. En oerhörd sensation. Männen fördes hem till Sverige och fick en hedersbegravning via den svenska staten.

Men ända sen dess har det funnits ett stort frågetecken. Hur kom det sig att männen dog bara några dagar efter ankomsten till Vitön, trots att de hade tält, utrustning, nyskjutna sälar och isbjörnar och annan proviant att tillgå? Det är den gåtan som Bea Uusma ger sig på att försöka ge svar på i sin bok ”Expeditionen – min kärlekshistoria”. Bea letar efter ledtrådar på Andréemuséet i Gränna och i andra och gör flera försök att ta sig fram till Vitön, försök som till sist lönas med framgång. Och där på plats, tycker hon sig i alla fall ana det sammanhang som leder till männens död. På den punkten är boken spännande som en deckare. Vilken förklaring Bea Uusma till sist stannar för skall inte avslöjas här, det får du som dess blivande läsare ta del av på egen hand.

Boken ”Expeditionen” är layoutmässigt modern – med en härlig blandning av faktatext, författarens berättelse om hur boken växer fram, bilder, en excelarksliknande sammanställning av ”återtågets” alla dagar och inte minst återgivningar av Nils Strindbergs ”dagboksbrev” till sin älskade Anna, kvar i Stockholm, som i många år fick leva i ovisshet om hans öde.

Med anmälarens ögon är ”Expeditionen” en höjdarbok, både innehållsmässigt och layoutmässigt. Den har också nominerats i fackboksklassen till Augustpriset 2013. Och - har man läst en bok om expeditionen brukar man vilja läsa även annat som är skrivet om det dödsdömda företaget. Läs alltså Beas bok om Andrée, Fraenkel och Strindberg och fortsätt sedan att fördjupa dig i historien genom att läsa allt annat som skrivit om den. Då blir du till sist en riktig Andréekännare.

Carl-Olof Strand

Skriv ut