William Dalrymple: Från det heliga berget - En resa i skuggan av det bysantinska riket (Cordia 2001)       Vi västerländska kristna glömmer ofta bort att den ursprungliga kristna kyrkan var en orientalisk kyrka och att den första kristendomen utövades i länderna runt Palestina, i det som nu är Turkiet, Libanon, Syrien och Egypten. Om detta blir jag rejält påmind när jag läser William Dalrymples fantastiska skildring av en flera månader lång resa "i skuggan av det bysantinska riket".   William Dalrymple är en uppmärksammad skotsk journalist som vunnit pris för tidigare böcker. I "Från det heliga berget" följer han vandringsmunkarna Johannes Moschos och Sofronius Sofisten i spåren. Dessa gav sig år 578 ut på en resa som förde dem i en lång båge genom den bysantinska världen - en resa som Johannes Moschos sedan dokumenterade i "Den andliga ängen". Denna lilla "resehandbok" är Dalrymples reseguide när han 1994 reser runt i resterna av denna orientaliska och ortodoxa kristendom - en resa som börjar i det grekisk-ortodoxa munkklostret på det heliga berget Athos i norra Grekland och efter cirka fem månaders resa avslutas i Egyptens koptiska kärnområde i Övre Egypten. En fascinerande och mycket spännande resa genom ett mycket oroligt hörn av världen.   Dalrymples bok har formen av en dagbok. Boken börjar den 29 juni, i en klostercell på berget Athos, den självstyrande munkrepubliken. Klostret uppfördes på 800-talet och har alltsedan dess varit en ortodox stöjdepunkt, som överlevt under olika politiska styren. I cellen i klostret skriver Dalrymple de första avsnitten i sin bok och ger oss den introduktion i Johannes Moschos liv och leverne.   Från Athos förflyttar sig författaren till Turkiet och då först till Istambul, det bysantiska rikets huvudstad Konstantinopel. Redan här iakttar han kristendomens starka tillbakagång under de senaste hundra åren. Trots islamskt politiskt styre i flera hundra år levde de kristna i huvudsak ett bra liv i Turkiet. För hundra år sedan var nästan hälften av Istambuls befolkning kristen, idag är det kristna bara några tusen personer i staden. Detta blir sedan en genomgående iakttagelse genom hela resan - de kristna orientaliska kyrkorna är på stark tillbakagång, de unga flyttar till Europa och USA, kvar finns åldrande präster och övergivna kyrkor.   Nästa resmål är de östligaste delarna av Turkiet - såväl 1994 som idag en politisk krutdurk - med ständiga oroligheter mellan turkiska regeringssoldater och kurder som arbetar för en egen stat i området. Här ligger Antiochia, dagens Antakya. Antiochia var under biblisk tid en av de stora metropolerna i östra Medelhavet. Nu är Antakya en obetydlig hamnstad. Under några veckor åker Dalrymple runt med en inhyrd taxichaufför, besöker kyrkoruiner och så gott som övergivna kloster. När Johannes Moschos besökte området på 500-talet kröntes så gott som varje bergstopp av ett pelarhelgon - här i nuvarande östra Turkiet nådde kristendomen kanske längst när det gäller heroisk asketism. Nu finns inga pelarhelgon kvar, bara en och annan kvarvarande pelare. Här iakttar författaren också de stora parallellerna mellan den österländska kristendomen och islam, bönemattorna, böneställningen, ja på något ställe förekommer det t o m att kristna och muhammedaner söker hjälp vid samma heliga persons grav.   Efter spännande taxiturer i inbördeskrigets trakter vilar Dalrymple upp sig några dar bland syrisk-ortodoxa kristna i Syrien. I Syrien är det politiskt lugnt och relativt säkert att röra sig på egen hand. Men när han sedan fortsätter in i Libanon är han återigen inne i områden präglade av oro och inbördeskrig. Få områden är i det avseendet så komplicerade som Libanon. Här finns fundamentalistiska kristna maroniter, falangisterna, duktiga på att mörda. Här finns kristna och islamska palestinier i flyktingläger, här finns israeliska trupper - ja här är det inte lätt att hålla reda på vem som är vän och fiende.   Så - i slutet av oktober - har Dalrymple på sin resa nått fram till det Heliga Landet, Israel. Här besöker han det grekisk-ortodoxa klostret Mar Saba på Västbanken och tillbringar också ett antal dagar i Jerusalem och Nasaret. Även i Israel sitter kristendomen trångt och antalet kristna i t ex Jerusalem minskar stadigt.   Resan avslutas i Egypten - där urkristendomen hade ett av sina starkaste fästen. Alexandria är nu en renodlat egyptisk stad - men var under många hundra år mer orienterad mot norr och Grekland än mot Nilen och den egyptiska kulturen. I Alexandria korsbefruktades kristendomen med alexandrinsk grekisk filosofi. "Det var denna korsbefruktning", skriver Dalrymple, "som gjorde att de kristna doktrinerna i vardande avlägsnade sig från de strängt judiska traditionerna och som höjde religionen - ursprungligen en serie enkla bud och föreskrifter för de fattiga och illiterata - till hög, filosofisk standard."   Från Alexandria drar författaren så till sist ut i öknen - till Antoniusklostret mellan Nilen och Röda havet och till den koptiska kyrkans kärnområde runt Asyut i Övre Egypten, väster om Nilen. Sankt Antonius kloster är det kristna klosterväsendets första "etablering", fortfarande i mycket aktiv verksamhet. Men ett av de få kloster som är kvar. När Johannes Moschos reste i dessa trakter på 500-talet "kryllade" öknen av kloster och ökenfäder. I Egypten utgör de koptiskt kristna fortfarande mer än 10 procent av befolkningen - men även här minskar frihetsgraderna år från år. Det muslimska brödraskapet har lyckats driva genom en viss islamisering av staten - men ännu är Egypten i grund en sekulär stat med religionsfrihet. Efter en spännande resa genom fundamentalistiskt område slutar Dalrymple, precis som Johannes Mochos, dagboken från sin resa i oasen Kharga, isolerat belägen inne i Sahara.   "Frän det heliga berget" ger på nära 500 sidor en inträngande skildring av kristendomens situation i Mellersta Östern och berättar också mycket om den politiska situationen i de berörda länderna. Även om det gått nära 10 år sedan resan gjordes är ju det politiska läget i området på det stora hela ganska oförändrat. Boken är dessutom i många avsnitt mycket spännande. En stor journalistisk prestation, helt enkelt. Åter föreg sida