- Torgny Lindgren:
- Norrlands Akvavit
- Norstedts 2007
- Hörbok
-
-
- Sällan har en roman av en uppburen
akademiförfattare innehållit så många
bibelord och så mycket av Guds och Lammets språkbruk
som Torgny Lindgrens nya roman från Västerbottens
inland. Citaten ur den heliga skrift duggar tätt och vi
som vuxit upp i Västerbottens och Norrbottens speciella
väckelsemiljö känner oss mycket hemma med romanens
religiösa språk. Men samtidigt doftar romanen av förnekelse
och hädelse.
-
- Torgny Lindgren är känd för
ett flertal romaner, de flesta med handlingen förlagd till
författarens hemtrakter i det inre av Västerbotten.
Hummelhonung, Pöslan och Dorés bibel är nägra
av titlarna och i alla dessa alster har författaren trängt
djupt in i landsändans tankemönster. Med "Norrlands
Akvavit" sätter han eventuellt punkt för detta
utforskande av "Roseniusland". I romanens slut möter
huvudpersonen nämligen en gammal författare, på
besök i sin hembygd, och denne berättar då att
han håller på med sin sista roman från trakterna.
-
- Huvudpersonen i romanen heter Olof Helmersson.
Helmersson var på 50-talet en stor väckelsetalare
i bygden, "frälste" många och grundade en
till att börja med livskraftig församling. Nu återvänder
han på sitt 83:e år till bygden - men med ett kontrabudskap:
Frälsningen var ett stort misstag, Gud är död,
Jesus har inte uppstått från de döda, det finns
ingen himmel och inget helvete. I varje fall är det detta
avfrälsande budskap han tänker sig att föra fram
till sina gamla församlingsbor innan han själv skall
dö.
- Men det går inget vidare med avfrälsningen.
Det viktigaste skälet till det är att det inte behövs,
de flesta har redan lämnat tron, har sekulariserats på
olika sätt. I själva verket består församlingen
numera bara av gamla Gerda Lundmark, ordförande, och Marita
Stenlund, en medelålders kvinna som en bit in i romanen
visar sig vara Olof Helmerssons dotter, avlad den kväll
då Olof Helmersson frälste hennes mamma, Isabella
Stenlund.
-
- Gerda rår Olof Helmersson inte på
med sitt avfällingsbudskap. Under långa samtal vid
hennes dödsbädd framstår hennes tro så
stark och orubblig att Olof inte kan förmå sig att
ifrågasätta den. Hon går stilla över gränsen,
efter att Helmersson t o m delat ut nattvarden till henne, en
nattvard som känns som romanens klimax och där Norrlands
Akvavit spelar en dominerande roll. Men Marita kan Olof kanske
ha ett visst hopp om, när hon på romanens sista sidor
får del av Gerdas testamenterade medel till församlingen
och som enda kvarvarande medlem ser en möjlighet att för
pengarna pröva på något hon aldrig tidigare
gjort, att synda.
-
- I romanen figurerar också andra
intressanta personligheter, som den blinde Gideon, Kristina och
Stockholmarn ("han duger inte till nånting, han är
Stockholmare"), konstnären Torwald med flera. Och även
konung Karl XV:e, som i mitten av 1800-talet gjorde ett besök
i bygderna.
-
- Vad vill Torgny Lindgren säga med
sin roman? Den ger mycket blandade känslor. Å ena
sidan finns den moderna tidens förnekelse av de andliga
sanningarna, representerad av Olof Helmerssons väg från
väckelspredikant till förnekare. Å andra sidan
finns Gerdas trygga gudstro som bär ända in i döden.
Men däremellan finns de "vanliga" människornas
likgiltighet. Frälsningen hade sin tid - nu är det
annat som gäller. Och allra mest är romanen kanske
en sorgsen berättelse om en svunnen tid. Så här
berättar Lindgren om en församlingsborna:
-
- "Tack vare Olof Helmersson och helbrägdagörelsen
hade han gudskepris kunnat utföra sitt livsverk: sköta
jordbruket som nu var nedlagt, bygga bönhuset som nu var
rivet, färdigställa den numera avskaffade vägen
till Kedträsk, starta konsumbutiken som inte fanns längre,
försörja barnen som nu hade övergivit honom, vara
ålderman i byn som nu var avfolkad och öde, grunda
Folkpartiets lokalavdelning som nu var upplöst. Det var
med stolthet och tacksamhet som han i sitt åttisjätte
år såg tillbaka på detta sitt livsverk."
-
- Webbredaktören har "läst"
Norrlands Akvavit som hörbok. Detta rekommenderas verkligen.
Torgny Lindgren är helt enkelt oslagbar som uppläsare
av sina romaner.
Carl-Olof Strand
Åter föreg
sida
|