Stefan Gelfgren: De osedda dagar - Om EFS identitet, framtid och historia (Artos och Norma bokförlag 2006)     Med Gud och hans vänskap, hans Ande och ord, samt bröders gemenskap och nådenes bord, de osedda dagar vi möter med tröst. Oss följer ju Herden, oss följer ju Herden, den trofaste Herden, vi känner hans röst.   Så börjar EFS "nationalsång", skriven av Carl-Olof Rosenius 1851, några år före bildandet av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen 1856. Ur denna Roseniusvers har Stefan Gelfgren hämtat titeln till sin lilla skrift om EFS, "De osedda dagar". Med utgångspunkt i en kortfattad redogörelse för rörelsens 150-åriga historia tecknar Gelfgren i boken sin bild av EFS identitet och EFS möjliga framtid.   Stefan Gelfgren är idéhistoriker vid Umeå Universitet och har tidigare publicerat en avhandling om EFS utveckling mellan 1856 och 1910. Hans bok "De osedda dagar" är skriven på uppdrag av EFS i Västerbotten och är tänkt som ett underlag för samtal om EFS, om vad som är vårt arv och vad som är kritiska frågor för den framtida utvecklingen. Boken har en inledande historisk del och en andra del som tar upp ett antal utgångspunkter för diskussion om framtidsfrågorna.. Den senare delen listar också diskussionsfrågor, som gör boken användbar i studiecirklar och liknande sammanhang.   Gelfgren delar in EFS historia i ett antal tidsspann. Han beskriver först EFS förhistoria under det tidiga 1800-talet. EFS har sitt ursprung i den pietistiskt präglade inomkyrkliga väckelsen, en väckelse som betonade den personliga tron, som spreds genom s k kolportörer och skrifter och som delvis befann sig i gränstrakterna av det lagligt accepterade. Det s k konventikelplakatet förbjöd ju andliga samlingar utan prästs medverkan.   Gelfgrens andra tidsspann är perioden 1856-1911. Under denna tid bildas EFS 1856 med den unge prästen Hans Jacob Lundborg som initiativtagare. Man startar som första svenska organisation en utlandsmission 1861. EFS är från början ingen demokratiskt uppbyggd organisation och dessutom starkt Stockholmspräglad. Gelfgren ser t o m EFS styrelse snarast som ett högreståndsdominerat organ som tillkommit för att "kontrollera" väckelsen och skriftspridningen och hålla den kvar inom den svenska kyrkans hägn. Under denna period inträffar den stora "försoningsstriden", som resulterar i att Svenska Missionsförbundet bryter sig ut och tar med sig en majoritet av rörelsens medlemmar. 1911 sker den andra stora splittringen, när Bibeltrogna vänner lämnar EFS pga att man ansåg att EFS inte tillräcklig tog avstånd från den mer liberala, historiskt-kritiska bibeltolkning som bl a ärkebiskopen Nathan Söderblom stod för.   En kyrkhydda i Zazega, Eritrea, 1898   Den tredje perioden, 1911-1940, kännetecknas av en demokratisering av EFS. Den än idag bestånde organisatoriska tredelningen mellan lokala föreningar, distrikt och central organisation ser dagens ljus. Ungdomsverksamheten kommer i fokus genom bildande av De ungas förbund 1902. En starkt medlemstillväxt sker i rörelsen.   Under den fjärde perioden, 1940-1989, identifierar Gelfgren en tilltagande "spretighet" inom EFS. Predikanterna får en allt starkare ställning i förhållande till EFS styrelse, nattvardsfrågan ställs på sin spets och fria nattvardsgångar börjar tillämpas i vissa frikyrkligt präglade EFS-föreningar. Bibelsynen diskuterades återigen och tongivande teologer som Torsten Nilsson går i viss mening ifrån den gamla synen att bibelordet är Guds objektivt sagda ord och förordar en moderna tolkning, där Bibeln ses som Guds ord till människan, men där den bör läsas utifrån det centrala budskapet och Jesus Kristus ställföreträdande död och uppståndelse. Kort sagt, EFS blir under denna tid splittrat i flera olika avseenden och EFS-verksamheten ser mycket olika ut i olika delar av landet. Men avvikelserna är "tillåtna", 1000 blommor får blomma i rörelsen.   EFS 100-årsjubileum, Blå hallen i Stockholms stadshus   Den senaste perioden, 1989-2006, präglas enligt Gelfgren av den officiellt antagna intentionen att fördjupa samverkan med Svenska kyrkan. EFS predikanterna får möjlighet att prästvigas, samarbetskyrkoformer blir allt vanligare i de större tätorterna, EFS flyttar till Uppsala och Kyrkans hus, Johannelund blir teologisk högskola och den yttre missionen "outsourcas" till Svenska kyrkans mission. Under de allra senaste åren märks dock en reaktion mot denna utveckling i form av ett närmande till evangelikala rörelser som OAS-rörelsen och på vissa håll stora svårigheter i samarbetskyrkorelationerna.   I den avslutande diskussionsdelen tar Gelfgren upp några av EFS kännetecken. Ett grundläggande kännetecken är inomkyrkligheten. Samtidigt finns en stark spänning inom EFS - genom hela dess historia - mellan inomkyrkligheten och de frikyrkliga inslagen i verksamheten. EFS vill egentligen vara en de troendes frikyrka inom kyrkan, kan man kanske säga. Denna spänning har de senaste åren snarast förstärkts i och med kyrkans skiljande från staten och det snarast ökade politiska inflytandet i styrningen av kyrkans verksamhet.   Ett annat viktigt kännetecken är det starka lekmanna- och frivilligarbetet, som i sig är en starkt positiv faktor men som samtidigt tenderar att generera spänningar och konflikter i förhållande till den personal som rörelsen har anställd och i och med samarbetskyrkorna också i relation till anställda i Svenska kyrkan. De anställdas mandat blir ofta otydligt, risker finns för konflikter mellan frivilligarbetare och anställda.   Slutligen - och inte minst viktigt - kännetecknas EFS också av en spänning mellan betoningen av den personliga tron och folkkyrklighetens mer kulturellt inriktade kristendomstolkning. Det kan, säger Gelfgren, "finnas drag av elitism gentemot kyrkan, där väckelsefolket av hävd ansett sig stå för en innerligare och "bättre" form av tro". Betoningen av den personliga tron samvarierar också ofta med en snävare moraluppfattning och av en syn på missionsarbetet som mer inriktat på att frälsa människor än på att skapa drägliga levnadsförhållanden för dem.   Sammantaget fångar Gelfgren i sin lilla skrift både EFS historia och rörelsens inbyggda konflikter och spänningar på ett intresseväckande sätt. Gelfgren tar själv inte ställning - utan beskriver snarare de diskussionsområden som är aktuella idag och som oftast funnits med genom rörelsens hela historia. Kanske borde missionsförningens styrelse studera boken under hösten 2006? Eller varför inte jobba med boken i en medlemscirkel under hösten? Att välja framtid gör man bäst med en djup kunskap om historien och om de faktorer som förklarar utvecklingen fram till dagens situation. Carl-Olof Strand   Åter föreg sida