Per Wästberg: Anders Sparrmans resa Wahlström & Widstrand 2008 385 sidor       Anders Sparrman var en av Carl von Linnés lärjungar. I sin första roman på 15 år berättar akademiledamoten Per Wästberg hans historia. En "biografisk roman" kallar Wästberg sitt verk.   Anders Sparrman föddes 1748 och dog 1820, 72 år gammal. Anders Sparrman kom från en prästsläkt. Generation efter generation av hans förfäder, inklusive hans far Erik Sparrman, hade varit präster. Men Anders valde en annan bana. När han som mycket ung kom till Uppsala för att studera hamnade han i stället i naturvetenskapen - som elev till Sveriges genom tiderna mest berömde person, Carl von Linné. Linné sände gärna sina lärjungar ut i världen. Sparrman var rekordung, bara 17 år, när han 1765 som skeppsläkare fick följa med fullriggaren Stockholms slott på en resa till Ostindien och Kina.   Efter två är, i augusti 1767, var Sparrman tillbaka i Uppsala. Fem år senare, 1772, var det dags igen. Som medicine doktor reste han nu till Sydafrika, på Linnés uppdrag och ännu en gång med Stockholms slott. I Kapstaden blev han informator hos residenten, Johan Kirsten. Men efter ett knappt år anlöpte James Cook Kapstaden, på väg att genomföra sin andra jordenruntresa. Som Linnélärjunge var Anders ett intressant namn för Linné och så kom det sig att han i november 1772 steg ombord på Cooks fartyg Resulotion. Sparrman blev därmed den andre Linnélärjungen i Cooks sällskap.På den första av Cooks resor medföljde nämligen Linnéeleven och Piteåsonen Daniel Solander.   Cooks andra och Sparrmans första och enda jordenruntresa förde först fartyget längre söderut än någon människa tidigare varit. Cook nådde med Resulotion till Antraktis isberg och kunde därmed för all framtid vederlägga den gamla myten om ett okänt bördigt land långt i syd. Sparrman fick även tillfälle att tillsammans med Cook besöka Tahiti och vara med om upptäckten av ögruppen Nya Kaldonien. Via Påskön gick man sedan västerut och tog sig genom Magellans sund ut i Atlanten. 1775 var man tillbaka i Kapstaden. På Resulotion fick Sparrman en vän för livet, den unge Georg Forster, som tillsammans med sin far var med på Cooks resa. Med Forster brevväxlade han sedan livet ut.   Sparrman steg av fartyget i Kapstaden och började omedelbart förbereda en forskningsresa till det inre av Sydafrika. Den genomförde han sedan tillsammans med holländaren Daniel Immelman. En resa som han - tillsammans med Cookresan - så småningom berättade om i sin bok "Resa till Goda Hopps-Udden, Södra Pol-Kretsen och omkring jordklotet samt till Hottentott- och Caffer-landen åren 1772-1776". I augusti 1776 var Anders Sparrman tillbaka i Sverige. Med till Sverige hade han en mängd s. k. naturalier, växter och djur som han samlat på sig under resan. Han var 28 år och färdig med sina upptäcktsresor.   Hans år i Sverige blev sedan inte lika spektakulära som hans ungdomsår. Han försörjde sig först som fältläkare i Karlskrona men fick 1790 ta över professuren i naturalhistoria och farmaci vid Collegium medicum. Men han hade det svårt i de akademiska striderna och slutade sitt arbetsliv som fattigläkare i Klara församling i Stockholm.   Av detta levnadsöde har Per Wästberg skapat en roman med ett mycket poetiskt språk. Fakta om Sparrman är ganska begränsade och Wästberg har därför i stor utsträckning fått fabulera fritt. Fram tonar en humanist, en tidig motståndare till slaveriet men en person som samtidigt inte förmådde behålla sitt livs fokus, som degenererade som vetenskapsman och som till slut blev ganska utfryst ur den akademiska gemenskapen. Wästberg låter dock i romanen Sparrman i mogen ålder uppleva en stor kärlek, till husföreståndarinnan Lotta Fries. I den delen av romanen känner man igen Wästbergs dokumenterat goda förmåga att beskriva kärleksrelationer.   Trots många kvaliteter känns det ändå som om romanen inte riktigt "lyfter". Som läsare kryper man aldrig in under skinnet på huvudpersonen, snarare upplever man en viss kylig distans till Anders Sparrman. Kanske hade en ren dokumentär fungerat bättre. Nu blir det varken dokumentär eller fiction utan en inte alltid så engagerande märklig blandning av både och. Carl-Olof Strand Åter föreg sida