Owe Wikström: Långsamhetens lov (Natur och Kultur 2001)

"Långsamhetens lov" - en briljant boktitel i dessa tider. Det sägs att Owe Wikström blivit uppriktigt förvånad över att hans nya bok placerat sig i den absoluta försäljningstoppen vad gäller "faktaböcker" i Sverige inför julen 2001. Uppenbarligen finns i vårt stressfyllda samhälle ett starkt sug efter litteratur som ger idéer om ett annat sätt att förhålla sig till vardagen.

Owe Wikström är professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet, uppväxt i EFS-bygderna i Klutmark i norra Västerbotten. Han har publicerat sig tidigare, bland annat blev "Det bländande mörkret" en stor framgång i kristna kretsar för några år sedan. Han har också skrivit om Johan Sebastian Bach i boken "Toccata". Hösten 2000 hade vi i Hammarbykyrkan besök av Owe Wikström i samband med en Bachkonsert och då använde Owe just "Toccata" som utgångspunkt för sin föreläsning. Läs gärna vad Hammarbywebben skrev om detta genom att klicka här.

Men nu till "Långsamhetens lov". Boken är ingen populärvetenskaplig text om stress, hastighetens sociologi eller livsfrågornas psykologi. Den är, för att citera författarens introduktion, "snarare en samling spridda iakttagelser och resonemang kring yttre och inre resor". Den första delen diskuterar "långsamheten" ur olika aspekter, den andra delen exemplifierar långsamheten via berättelser om tre "pilgrimsresor" i långsamhetens tecken.

Författaren inleder del 1 med en ett kapitel som innehåller en analys av det han kallar "rastlöshetens anatomi" - om tingens dominans, om relationernas skörhet, om vår tids odlande av ungdoms- och framgångsmyter, om upplevelsenarkomanin. Vi känner som läsare väl igen oss! Det andra kapitlet har den välfunna titeln "På moped genom Louvren". Här argumenterar Owe Wikström för motsatsen till att åka moped genom Louvren, han sjunger Lättjans lov och ser tjuren Ferdinand som en själsfrände.

Kapitel tre vänder på bilden. Det handlar om rädslan för långsamheten. Om den plågsamma långsamhet som många människor känner, de som är avsidestagna av olika anledningar. Och om människans rädsla för att möta sig själv - det som brukar kallas den existentiella oron. Wikström refererar till Johan Kullberg, känd psykiatrier, som menar att människan lever och alltid kommer att leva i en i princip omöjlig existentiell kluvenhet - mellan att å ena sidan bara vara ett obetydligt stoftkorn och samtidigt - i det lilla livet - vara universums oändligt betydelsefulla centrum. En existentiell oro som inte är möjlig att bota eller komma undan. Tillvaron måste vara ett försoningsarbete mellan insikten om vår obetydlighet å ena sidan och om vår unika personlighet å den andra.

Kapitel fyra har rubriken "Långsamhetens kultur" och innehåller praktiska anvisningar, kan man kanske säga, om hur man vårdar sitt inre och därmed närmar sig långsamhetens ideal. Det handlar t ex om att öva sig i närvaro - t ex genom meditationsliknande aktiviteter eller kanske man skall säga "icke-aktiviteter". Wikström slår också ett slag för det dröjande samtalet, det samtal som älskar nyanser, där det grundläggande är förmågan att vara oense utan att bli osams. En annan av Wikströms metoder är "den dröjande läsningen", där man inte efter att ha läst en bok jagar vidare till nästa utan kanske går tillbaka i den bok man just läst, hittar den röda tråden, läser om och kommenterar. (Att skriva om de böcker man läst på Hammarbykyrkans webbsida faller förresten mycket väl in i detta mönster).

Bokens andra del innehåller redogörelser för tre "pilgrimsfärder" i långsamhetens tecken. Först reser författaren till de varma badens och cafékulturens Budapest - där han låter ett besök hos en god vän som just haft en hjärtinfarkt bilda bakgrund till ett resonemang om döden och dödsrädslan. Döden bildar en ständigt närvarande relief till våra liv - människans medvetenhet om den förestående bortgången präglar vår livsupplevelse. Det är viktigt att gå på kyrkogårdar , menar författaren, att försonas med sin egen dödsrädsla.

I St Petersburg möter författaren Fjodor Michailovitj Dostojevskij, som han döper till "den sjätte evangelisten". I form av nedslag i Dostojevskijs världsberömda romaner diskuteras Guds existens, tron och tvivlet, medlidandets och godhetens styrka. Den utgivande kärleken som kontrast till den introverta självspeglingen. Om Gud som den ofattbare.

Till sist styr Owe Wikström, på våren, kosan till sydligare nejder. I ett vårgrönt Umbrien, i Assisi, möter han den helige Franciscus - guds lille fattige, som han också brukar kallas. Den franciskanska traditionen har bl a till syfte att hjälpa människan att uppnå en ökad livskänsla, en nyfikenhet över den livsglädje som finns i den vardagliga tillvaron, långsamheten. Människan kan paradoxalt nog bara älska livet om hon avstår från behovet att hålla fast vid det. Franciscus ifrågasätter, menar författaren, att långsamhet reduceras till estetisk njutning eller loj slapphet. Han talar om Kristus och vikten av att glömma sig själv för andra - inte om lättjans lov. Som en bieffekt kommer lyckan.

Owe Wikströms bok om långsamheten är värd den uppmärksamhet den fått. Den blandar instruktioner i livsnjutningens konst med det djupa allvaret. Rekommenderas till 100 %.