Mats Svegfors: Dag Hammarskjöld -Den förste moderna svensken (Norstedts 2005)       I september 1961 omkom FN:s generalsekreterare, svensken Dag Hammarskjöld, i en flygolycka utanför Ndole i Nord-Rhodesia. Hammarskjöld var när olyckan hände på väg till ett möte med Katangas president Moise Tshombe. Tschombe var en av huvudaktörerna i den s k Kongokrisen, en internationell kris som uppstod i samband med att f d Belgiska Kongo blev självständigt den 30 juni 1960. Dag Hammarskjöld var vår svenske hjälte, den för oss ungdomar den störste då levande svensken. Hans död skickade en chockvåg genom det svenska samhället, en chockvåg som nästan kan likställas med den som följde på Palmemordet.   Om denne generalsekreterare, Dag Hammarskjöld, har Mats Svegfors skrivit en ytterst läsvärd bok. Svegfors är landshövding i Västmanlands län och har tidigare bl a varit chefredaktör för Svenska Dagbladet.   Efter Hammarskjölds död upptäcktes i hans lägenhet på Manhattan ett manuskript till det som så småningom blev Hammarskjölds postuma testamente, den poetiska tankesamlingen "Vägmärken". En överraskad värld upptäckte då att världsorganisationens högste tjänsteman varit en troende människa, en i högsta grad andlig och "djup" personlighet. En profil som egentligen var malplacerad i den sekulariseringstrend som under 60-talet svepte genom västvärlden och som i Sverige bl a personifierades av Herbert Tingsten och Olof Lagerkrantz.   Mats Svegfors bok berättar ganska lite om Hammarskjölds framgångsrika karriär och om det politiska skeendet under hans 8 år som FN:s generalsekreterare. I stället ligger tyngdpunkten i boken på en djuplodande genomgång av Hammarskjölds andlighet och kristna tro. Svegfors läser "Vägmärken", identifierar influenser från de andliga tänkare som varit Hammarskjölds "husgudar" och hittar de viktiga mönstren i hans gudstro.   För Hammarskjöld var efterföljelsen det väsentliga, menar Svegfors. Enligt Svegfors ifrågasatte Hammarskjöld Jesu gudomlighet - såg honom snarare som en broder än som en gudom och identifierade sig med Jesu uppoffrande liv och död. Hammarskjölds religion var personlig och inte konfessionell, han var väl det vi idag skulle kalla en privatkristen.   I Svegfors bok har Hammarskjölds olika ledsagare till den bekännande tron fått sina egna kapitel. Det första "referenskapitlet" berättar om skalden Bertil Ekman, en numera bortglömd skald som dog ung och som likt Hammarskjöld bara publicerat en enda postumt utgiven bok, "Strödda blad ur Bertil Ekmans efterlämnade papper". Ekmans diktning fick stor betydelse för den unge Hammarskjöld och dennes egna "Vägmärken" påminner till karaktärens starkt om Ekmans publikation. En annat kapitel berättar om en annan ledsagare, den medeltide mystikern Mäster Eckhart - vars bärande tanke är att Gud inte låter sig inordnas i människans begreppsvärld. En tredje vägvisare är Thomas a Kempis, vars mest kända verk, "Om Kristi efterföljelse", fanns med i Hammarskjölds bagage på olycksplanet till Ndola. Hammarskjöld tog också, enligt Svegfors, stort intryck av Albert Schweitzer. Schweitzer var under 1900-talets första hälft en legend, en "renässansmänniska" som var både musiker, teolog och läkare, men som valde att gå ut som missonär i Ekvatorialafrika och där tillbringa en stor del av sitt aktiva liv. Han skrev också ett stort verk om den historiske Jesus. Hans livsval och hans förhållningssätt till Jesus påverkade starkt Hammarskjölds tänkande. Schweitzer lyfte fram Jesu liv, gärningar och förkunnelse som det som konstituerar kristendomen. Svegfors nämner slutligen också den judiske filosofen Martin Buber som en av Hammarskjölds litterära förebilder.   Svegfors säger sammanfattningsvis om Dag Hammarskölds kristendomstolkning: "Dag Hammarskjöld kunde komma till rätta med en kristendom vars kärna var kärleken i Kristi efterföljelse (baserad på Tomas a Kempis), en tro på en Gud som finns bortom alla våra ord och föreställningar (Mäster Eckhart) och där Jesus blev förståelig i sin judiska samtid med dess ekatologiska Messiastro. Albert Schweitzers historiska Jesustolkning blev den sten som gjorde att den sammantagna mosaikbilden framträdde klart". Det är denna syntes som förmedlas i "Vägmärken", detta djupt personliga och poetiska verk, som blev Hammarskjölds mest bestående testamente till eftervärlden.   Mats Svegfors bok kan läsas som en personlig biografi över generalsekreteraren. Den kan läsas som en genomgång av de centrala teman som "Vägmärken" innehåller. Men den kan också läsas som en diskussion om vad kristen tro innebär. Man får nog också det bestämda intrycket att författaren själv identifierar sig med Dag Hammarskjölds i viss mening liberala - men i viss mening mycket uppfordrande kristendomstolkning. Carl-Olof Strand   Åter föreg sida