Johanna Nilsson: Jag är leopardpojkens dotter Wahlström & Widstrand 2006       När webbredaktören, tillika bokanmälaren, växte upp i EFS-miljön i Piteå fanns det tre områden som i mitt medvetande utgjorde världen. Först förstås Pitebygden, sen det Heliga Landet och så på tredje plats missionsfälten i Afrika och Indien, där generationer av EFS-missionärer ägnade sina liv åt att vinna själar för Kristus. Böcker om missionens folk har därför alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Nu har jag läst en sådan missionärsskildring, Johanna Nilssons "Jag är leopardpojkens dotter". Den handlar om Johannas far och hans uppväxt i en missionärsfamilj.   Johanna Nilsson debuterade 1996 som brådmogen 23-årig författare. Hon har tidigare publicerat fem romaner - som alla handlar om hur det är att vara ung i dagens Sverige. I sin sjätte bok tar hon sig nu an sin familjs Afrikanska historia. I Johanna Nilssons bok är det inte EFS missionsfält i Östafrika det handlar om. Istället är det baptisternas mission i Kongo som står i fokus.   I början av 1930-talet reser Johannas farmor Agnie och farfar Malte till Afrikas hjärta, Kongo, och blir sedan kvar där till 1970. De ägnar alltså ett helt arbetsliv åt Afrikas folk. Agnie och Malte är i Johanna Nilssons ögon ett omaka par, två starka personligheter som mera verkar arbeta tillsammans än älska varandra. Malte är både en kraftkarl och en skicklig förkunnare. Han skickas att medla mellan rivaliserande stammar och får till uppgift att etablera verksamhet på nya platser, Agnie driver sjukstugan och tar sin an kvinnorna och barnen på "fältet".   De får tre barn, Bengta, Lars Mårten och Sverker. Mellanbarnet är Johannas pappa. Lars Mårten är en robust krabat som finner sig väl tillrätta med sina afrikanska lekkamrater. Men tredje barnet Sverker skriker och har ont och till sist tvingas familjen runt 1950 åka hem till Sverige för att söka vård för familjens yngste. Det visar sig att Sverker lider av tbc i höften. Resultatet av Sverigebesöket blir att Bengta och Sverker får stanna kvar hos släktingar i Sverige medan Lars Mårten ensam får följa med sina föräldrar tillbaka till missionsfältet i Kongo.   Detta "svek" mot två av barnen är lite av Johanna Nilssons huvudtema i boken. Hur kunde Gud och kallelsen vara viktigare än barnen, undrar hon. I ett senare skede i boken finns samma problematik - men då handlar det om missionärsbarnens vistelse på skolan i Pointe-Noire, en stad på Kongos Atlantkust. Sverker har då återförenats med sin bror och sina föräldrar i Kongo - men nu tillbringar han och Mårten terminerna i den internatskola, där så många barn till Kongomissionärer fått sin bokliga fostran. Bland Mårtens och Sverkers kamrater finns förresten Lennart Hagerfors, som skrivit ett antal böcker om sitt liv i Kongo. Här lever missionärsbarnen under hård disciplin och lär sig att inte klaga, ja, eventuella problem och kritiska tankar om skolan censureras till och med i breven hem till föräldrarna.   Johanna Nilsson bok bygger på hennes farfars, farmors och pappas berättelser om livet i Kongo. Boken är fylld av anekdoter, men saknar det självupplevdas autencitet. Detta är kanske den viktigaste invändningen mot boken. Det "tänder inte till", Johanna lyckats inte fullt ut leva sin in i och återge platsernas atmosfär och huvudpersonernas känslor. Skeendet berättas utifrån. Skillnaden är uppenbar mot Lennart Hagerfors skildringar från samma missionsfält - som på ett helt annat sätt präglas av det självupplevdas dofter och sinnlighet. I och med självständighetsförklaringen 1960 blir situationen i Kongo osäker, gerillaband drar runt, de frälsta själarna avfaller, missionärer och andra vita kan inte längre känna sig säkra i landet. Och så har det fortsatt fram till våra dagar. Till sist blir berättelsen alltså ganska dyster. Vad var meningen med farföräldrarnas uppoffrande arbete? Bar det någon frukt? Var det värt uppoffringen att låta barnen växa upp delvis skilda från föräldrarna?   "Leopardpojken", dvs Johanna Nilssons far, får sitt epitet efter att en leopard en natt passerat genom hans sovrum utan att ta med honom som byte. Boken handlar också en hel del om Leopardpojkens dotter, Johanna Nilsson. Hennes tankar bryter hela tiden av berättelsen om Kongo och ger berättelsen en nutida anknytning. Faderns spännande liv i Kongo ställs mot författarinnans ganska enahanda tillvaro i Stockholms innerstad, där en promenad runt Karlbergskanalen ofta är dagens enda utåtriktade aktivitet.   Trots vissa invändningar är "Jag är Leopardpojkens dotter" en givande "dokumentärroman" om svensk mission. Nu har både missionsförbundets och baptisternas Kongomission fått sin skönlitterära gestaltning. När är det dags för ett missionärsbarn från EFS att göra sin skönlitterära debut? Carl-Olof Strand Åter föreg sida