Gabriella Ahlström: Ecce Homo - Berättelsen om en utställning (Bonniers 1999)   Sista söndagen i oktober hölls en diakonimässa i Hammarbykyrkan. I en av läsningarna yttrade vi alla tillsammans: "Min misstänksamhet hindrar mig ofta att se andra människors goda vilja". Den meningen fick en speciell mening för mig denna söndag. På morgonen hade jag nämligen legat och läst Gabriella Ahlströms bok om utställningen Ecco Homo, utställningen som under några år i slutet av 90-talet upprörde känslorna i Sverige och kom att bli det kanske mest uppmärksammade konstnärliga evenemanget i landet på många, många år.   Ahlströms bok om Ecce Homo berättar historien om hur och varför utställningen kom till, hur den mottogs och vad den lett till så här långt. Gabriella Ahlströms hjärta ligger hos fotografen Elisabeth Olsson och hos hennes syfte att med utställningen synliggöra de homosexuella som en utsatt grupp - men boken redovisar också på ett mycket bra och objektivt sätt de olika invändningar mot utställningen som fördes fram från olika håll, främst från invandrarkyrkor och svenska frikyrkor. Boken diskuterar också kyrkans förhållningssätt till homosexualiteten, hur detta utvecklats och var vi står idag.   De reaktioner på Ecce Homo, som Ahlström utförligt redovisar, uttrycker på ett mycket effektivt sätt den genuina spänning som finns i kristenheten mellan synen på Jesus som kärlekens företrädare och Jesus som guddomlig, helig gestalt. De kristna som försvarat Ecce Homo , t ex ärkebiskopen K G Hammar, ser Ecce Homo som en bildmässig iscensättning av att Jesu kärlek är gränslös och att nåden gäller alla. Motståndarna ser i Ecce Homos framställning av Jesus ett förmänskligande av Gudomen, Jesus - den syndfrie - uppträder som en syndare. Ja vissa bilders innehåll har man velat betrakta som hädelse. Beskrivningen av spänningen mellan dessa synsätt är bokens stora tillgång. Efter att ha läst boken om Ecce Homo kan jag se att det finns fog för bägge synsätten. Det rör sig alltså om en genuin och ytterst svår konflikt.   I boken kan vi som tidigare mest läst om utställningen också få se alla de tolv fotografiska, arrangerade bilder, som blivit så uppmärksammade. Bilderna är i sig inte särskilt märkliga som fotografiska bilder - men deras genomslagskraft visade sig bli oerhört stor, enligt boken mycket större än vad fotografen, Elisabeth Olsson, i förväg kunde föreställa sig. Om inte annat visar väl reaktionerna vilken genomslagskraft Jesusgestalten har även i vår sekulariserade tid.