Göran Hägg: Påvarna - Två tusen år av makt och helighet (Wahlström & Widstrand 2006)     Den katolska kyrkan är världens utan jämförelse mest långlivade organisation. Om dess ledare, påvarna, har Göran Hägg skrivit en lättillgänglig bok. Genom kyrkans uppgångs- och nedgångsfaser under 2000 år sträcker sig ett aldrig brutet band av påvar - från aposteln Petrus, som anses ha dött martyrdöden i Rom år 67 e Kr, till den nyvalde tyske påven Benediktus XVI. Bland dessa påvar gör Göran Hägg nedslag och berättar om både de stora och framgångsrika påvarna och de katastrofer till ledare som också innehavt det heliga ämbetet.   Göran Hägg är docent i litteraturvetenskap och författare, både av skönlitteratur och facklitteratur. Bl a har han tidigare gett ut böcker om praktisk retorik och om svensk historia.   Aposteln Petrus brukar ju räknas som den förste påven, den förste av Guds ställföreträdare på jorden. Med ganska stor sannolikhet finns Petrus kvarlevor i den gravstad över vilken den nuvarande Peterskyrkan i Rom är byggd. Under de första 300 åren var den kristna kyrkan förföljd i det romerska riket. Vändpunkten kom på 300-talet i och med att kejsar Konstantin år 313 gjorde kristendomen till gynnad religion och i och med det avgörande kyrkomötet i Nichea år 325 - då trons grundvalar fastställdes. Alltsedan dess har den katolska kyrkan fungerat som en andlig stormakt, som utan eller med mycket små divisioner lyckats ha en dominerande roll i europeisk politik.   Påvedömets historia uppvisar både glansperioder och riktigt svaga perioder. Gregorius I, som var påve mellan år 590 och 604, beskrivs av Hägg som den första riktigt framgångsrike påven. Från hans tid kommer bl a den gregorianska sången. Men framförallt var Gregorius en stark administratör som drog upp den grundläggande administrativa strukturen i den katolska kyrkan. Under senare delen av 600-talet drabbades den kristna kyrkan av en stora problem i och med att islam genom heliga krig spreds över en stor del av de urspungligen kristna områdena i Mellanöstern och Nordafrika. Självfallet var detta också en prövande tid för påvedömet. Dock lyckades man kompensera förlusterna i öst genom landvinningar i norr. När Karl den store år 800 kröns till västromersk kejsare i Peterskyrkan är det påven som förrättar kröningen. Den världsliga makten är alltså vid denna tid i princip underställd kyrkans överhuvud.   Århundradena runt år 1000 innehåller både djupa dalar och riktiga höjdpunkter i påvehistorien. I kapitlet "En fattig munk från Soana" berättar Hägg om en av höjdpunkterna, munken Ildebrando, som först som rådgivare och sedan som påven Gregorius VII kom att sätta ett starkt avtryck som politisk ideolog och statsbyggare. Sen går det utför - med de ur andlig synpunkt katastrofala renässanspåvarna runt år 1500 som påvedömets "bottenlösa hål". De påvarna var så till den grad eländiga att de beredde marken för Martin Luther och de andra reformatorerna och därmed för kyrkans oåterkalleliga splittring i en katolsk och en protestantisk gren.   Men efter regn kommer sol. Med Pius V (påve mellan 1566 och 1572) fick den s k motreformationen en lyckosam ledare. Näste påve, Gregorius XIII, har också satt avtryck i världshistorien - som mannen bakom den gregorianska kalenderreformen. I de avslutande kapitlen berättar Hägg om 1900-talets påvar, om Pius XI, som hade den svåra rollen att vara påve under 2:a världskriget, om reformpåven Johannes XXIII (1958-1963), även kallad "den gode påven" och slutligen om den kanske främste påven genom tiderna, Johannes Paulus II, som bl a kom att utöva ett avgörande inflytande när Östeuropa befriades från kommunismen och Sovjetunionen föll samman.   Häggs bok är en mycket lättillgänglig berättelse om hur påvedömet lyckats bestå genom 20 århundraden. När allt gått snett och det sett som mörkast ut har alltid en nydanande påve stigit upp ur askan och ingett kyrkan nytt mod. Josef Stalin skall en gång ha uttryckt sitt förakt för den andliga makten och ställt frågan "Hur många divisioner har påven?". Men påvens andliga makt har visat sig vara vida överlägsen de världsliga härskare som kommit och gått genom kyrkans historia. Ingen jordisk institution kan jämföras med den katolska kyrkan som organisatoriskt framgångsrecept . Carl-Olof Strand   Åter föreg sida