Friedrich Christian Delius: Söndagen då jag blev världsmästare (Bokförlaget Tranan 2006)       En sommardag 1954 - nio år efter andra världskrigets slut - spelar Tyskland (eller egentligen Västtyskland som det börjat kallas vid den tiden) VM-final i fotboll mot Ungern. Den ungerska fotbollen, med spelare som Ferenc Puskas, Sandor Kocsis, Hidekuti och andra, står på sin historiska höjdpunkt och anses vara bäst i världen. Tyskland slår ur underläge och lyckas vinna matchen med 3-2 och bli världsmästare. I en liten by i Tyskland avlyssnar en 11-årig pojke radioreferatet av matchen i sin fars, kyrkoherdens, arbetsrum. Om denna lyckliga söndag i 11-åringens liv handlar F C Delius lilla roman "Söndagen då jag blev världsmästare".   Delius är en tysk författare, född 1943. Det är alltså uppenbart att det är han själv som är den 11-årige fotbollsälskaren. Dilemmat denna söndag är att 11-åringens far är kyrkoherde och att hans hem präglas av ett starkt, kristet regelverk. Fotboll hör inte riktigt dit. Kan dra bort uppmärksamheten för det enda nödvändiga.   Dagen börjar som brukligt med att kyrkans klockor klockan sju på morgonen ringer in söndagen och väcker pojken till den stora dagen. Redan då han vaknar är han på det klara med dagens oerhörda betydelse. Några timmar senare finner vi 11-åringen i kyrkbänken, lyssnande till sin fars predikan, men i tankarna redan då i Bern, där VM-finalen skall äga rum senare på eftermiddagen. Han uppför sig exemplariskt - vill inte riskera att tillståndet att avlyssna matchen i radio skall dras in. Under Fader Vår, när fadern, prästen, kommit till "makten och härligheten" sänder sonen upp en snabb bön om seger i den förestående matchen.   Sen är det dags för middagen, med bordsbön både före och efter inmundigandet av födan. Under middagen funderar pojken på berättelsen om Abraham, som på Guds befallning tänker offra sin son Isak. Han kan inte fatta detta - hur kan Gud ge en sådan order? Men sedan - efter middagen - då far och mor, morföräldrar och småsyskon vilar middag - sätter sig 11-åringen tillrätta i faderns arbetsrum, slår på radion och upplever de två lyckligaste timmarna i sitt unga liv. På Wankdorfstadion i Bern händer miraklet - Tyskland blir världsmästare. Och inte bara spelarna på planen. Även den lille mannen vid radion blir världsmästare. Han identifierar sig med Liebrich, ja han blir Liebrich, en av spelarna i det tyska laget, och medverkar i sina egna tankar ytterst aktivt till knallsensationen.   Efter segermatchen 1954   Den lilla romanen på ca 125 sidor om denna enda dag, VM-finaldagen, i en ung människas liv slår an en sträng i webbredaktörens inre. 1958 var jag ungefär i samma ålder som bokens författare var 1954. Då, 1958 alltså, gick fotbolls-VM i Sverige. Jag satt klistrad vid radion vid varje match och upplevde lite av samma konflikt med Guds vilja som 11-åringen i Delius roman. I turneringens inledningsmatch mötte Sverige Mexiko och vann med 3-0. Denna söndag hade söndagsskolan i EFS i Piteå utfärd till Jävrebyn. En katastrof för mig - men självklart följde jag min faders, missionsföreningsordförandens och söndagsskollärarens vilja, och deltog i söndagsskolresan. Men - vilken lycka - det visade sig att bussens chaufför var mer intresserad av fotbollen än av förkunnelsen. Han blev kvar i bussen för att i bussens radio lyssna på Hylands radioreferat. Och hur det gick till lyckades jag smyga mig bort till bussen och höra större delen av sändningen där. Jag blev visserligen inte världsmästare 1958 - men det ju nära. Sverige gick till final - den hittills största fotbollsframgång i mitt och fotbollslandslagets liv.   Delius roman handlar alltså om fotboll och religion. Det finns inte så mycket skrivet på det temat, så Delius är välkommen med sitt bidrag. För oss fotbollsälskare är ju en riktigt bra fotbollsmatch nästan en religiös upplevelse. Carl-Olof Strand   Åter föreg sida