Dan Brown: Da Vinci-koden Bonniers 2004       En bok som ifrågasätter den traditionella kristendomens sanningar om Jesus Kristus, som innehåller massor av kulturhistoriska fakta men som samtidigt slösar rikt med spänningsromanens alla ingredienser. En sån bok har blivit årets stora försäljningssuccé i bokvärlden. Det handlar om "Da Vinci - koden" av den amerikanske författaren Dan Brown.   Bokens handling bör egentligen inte avslöjas i en anmälan. Den bygger nämligen på ett successivt lösande av en slags rebus - en rebus som för fram till den "rätta" sanningen om Jesus Kristus. Handlingen bär kriminalromanens och thrillerns alla kännetecken - men ger också intressanta inblickar i religions- och konsthistoria.   I romanens inledning mördas intendenten för Louvren i Paris, Jacques Saunière, inne i ett av museéts salar. Detta blir upptakten till en femhundra sidor lång jakt på orsaken till detta mord. De som jagar sanningen är dels en amerikansk symbolforskare, Robert Langdon, dels den franske intendentens barnbarn Sophie Nevue, som råkar jobba som den franska polisens professionella kryptograf.   Det visar sig att den mördade intendenten varit högsta ledare för en orden., Prieuré de Sion. Denna orden har genom nära 2000 år vårdat en stor hemlighet, nämligen den "sanna historien" om Jesus Kristus. Enligt "Da Vinci - koden" är denna sanning att Jesus Kristus var gift med och fick barn tillsammans med Maria Magdalena. Denna sanning tystades ner av den kristna kyrkan i och med att kejsar Konstantin på 300-talet e Kr gjorde kristendomen till romersk statsreligion. Prieuré de Sion har sedan skyddat de dokument som bekräftar denna sanning. Dessutom är det förstås så att Jesus och Maria Magdalenas ättlingar levt vidare genom historien. Inte överraskande visar sig en av romanens huvudpersoner just vara en av dessa ättlingar.   Prieuré de Sion har genom historien letts av många bemärkta personer. Det är här som Leonardo da Vinci kommer in. Han har nämligen varit en av den mördade intendentens företrädare i rollen som ledare för bevarandet av den "sanna" Kristushistorien. I Leonardos verk, bl a i den kända "Nattvarden" kan man finna viktiga ledtrådar till denna "sanning".   Nattvarden av Leonardo da Vinci   Vad skall man säga om denna brygd? Ja, mycket är det si och så med. Personerna är grovt tillyxade, geografiska fakta är i många fall tveksamma och de "rebusar" som hela tiden löses är ibland generande enkla. Men ändå håller boken en fångad på ett ovanligt intensivt sätt. Sannolikt är det de många kulturhistoriska utflykterna och den spännande, "hädiska", alternativa Kristushistorien som gör att man inte kan lägga boken från sig förrän den är färdigläst. Sen är ju romanen också i högsta grad "politisk korrekt", såtillvida att den lyfter fram kvinnoperspektivet och liksom många feminister anklagar kyrkan för att ligga bakom och fortsatt underblåsa det manliga förtrycket av kvinnan.   Hur har världen då tagit emot Dan Browns historia. Debatten verkar gå hög, åtminstone om man går in på nätet och söker på "Da Vinci - koden". Uppenbarligen väcker romanen ett stort intresse att kontrollera de "fakta" som Dan Brown hävdar att han bygger historien på. Da Vinci- koden har också hamnat på tidningarnas kultursidor och t o m i en huvudledare i Svenska Dagbladet. På nätet hittar man bl a religionshistoriker som naturligtvis starkt ifrågasätter den alternativa Kristushistoria som Brown torgför. En sådan är Per Beskow, docent i religionshistoria. I en artikel i Signum säger han så här:   " Mycket kan tillåtas i en roman, men Brown gör anspråk på en sanningsenlighet som han inte har täckning för. I bokens början heter det: "Alla beskrivningar av konstverk, arkitektoniska verk, dokument och hemliga ritualer i romanen överensstämmer med verkligheten." Detta är förvisso inte sant. Att Leonardo da Vinci dolde hemliga meddelanden i sina konstverk är ett minst sagt diskutabelt påstående. Men framför allt är framställningen av den kristna historien så grovt osaklig att det trotsar all beskrivning.   Den katolska kyrkan - eller Vatikanen som den absurt nog ofta kallas - sägs i sin existerande form vara en uppfinning av kejsar Konstantin på 300-talet för att skaffa honom mera makt. Ingen trodde på Jesu gudomlighet, heter det, men kejsaren tvingade igenom läran på kyrkomötet i Nicaea, där den röstades igenom med en knapp majoritet. Förut hade de kristna iakttagit den judiska sabbaten, men Konstantin flyttade den till söndagen. Av de 80 olika evangelierna som cirkulerade vid den här tiden lät Konstantin förstöra alla utom de fyra vi känner som passade hans intressen. Den katolska mässan utformades som ett hopkok av hedniska ceremonier. Och framför allt undertryckte man kunskapen om att Jesus och Maria Magdalena hade varit gifta - eller åtminstone att de hade haft barn tillsammans. Kyrkan har sedan sökt systematiskt mörda dem som velat lägga fram den verkliga sanningen.   Denna obeskrivliga rappakalja är en oförskämdhet mot all kristen tro men också mot all historisk forskning. Det värsta är att den har lagts fram på ett sätt som ger den en obestridlig slagkraft. Påståendena har, åtminstone för stunden, ett starkare genomslag i det allmänna medvetandet än all patristisk forskning under det senaste århundradet. Det finns hos många en förväntan eller en rädsla för att den kristna tron skall bli slutligt vederlagd. Varje bok av detta slag påverkar därför en stor grupp människor, särskilt i vår tid då religionskunskapen är så svag hos många."   Så långt Per Beskow. Men Dan Browns "rappakalja" kan kanske i alla fall ha det goda med sig att den väcker ett nytt intresse hos många för den kristna tron och för de kristna urkunderna. Kanske hittar någon sökare till den verklige Kristus genom den thrillerhistoria som nu toppar bestsellerlistorna runt om i världen.   Carl-Olof Strand Åter föreg sida