Christer Sturmark: Tro och vetande 2.0 Nya Doxa 2006-2007 320 sidor     Christer Sturmark är stridbar ordförande i förbundet Humanisterna. Som sådan har han de senaste åren gått till storms mot religioner och New Age-rörelser. I boken "Tro och vetande 2.0" har han sammanfattat sina teser. Med titeln "Tro och vetande 2.0" vill Christer Sturmark få oss att associera till Ingemar Hedenius, som på 1950- och 1960-talet skrev sin religionskritiska bok med titeln "Tro och vetande", en bok som under många år kom att påverka det religiösa "klimatet" i Sverige. Nu vill Sturmark ta över Hedenius mantel. Datagurun från 90-talets IT-boom har bytt skepnad och "kommit ut" som ateismen/humanismens "överstepräst" i Sverige.   Mot religioner som kristendom och islam ställer Christer Sturmark humanismen. Med humanism menas då inte det webbredaktören och många andra brukar lägga in i ordet, nämligen en kärleksfull attityd till medmänniskan. Nej - den s k humanistiska rörelsen sätter människan och hennes förnuft i centrum. Det är genom förnuftet vi skall komma fram till hur vi skall agera i olika livssituationer. Humanismen i Sturmarks och förbundet Humanisternas tappning kännetecknas av sökande efter kunskap, en livsåskådning utan gudar och myter, en stark tro på människan och hennes inbyggda kapacitet, strävan mot ett samhälle som är sekulärt, där "religiösa föreställningar är en privatsak, som inte genomsyrar samhällets lagstiftning, normer och offentliga rum". Kort sagt: humanisterna vill befria oss från Gud och från de absoluta normer som förmedlas i Bibeln och andra religiösa urkunder.   Sturmark använder en stor del av boken åt att förklara vad humanismen är, varför det är ologiskt att tro på en högre makt, varför vetenskapen ger den enda sanningen om världen. Bitvis blir den filosofiska utläggningen rätt så träig och enahanda. Bokens kapitel inleds alla av en dialog mellan Julia och Max, där Julia är en "troende humanist" och Max mer otydlig och tämligen luddig försvarare av traditionella religiösa värderingar. Dialogen skall nog "lätta upp" framställningen - men den lyfter aldrig, replikerna blir förutsägabara och rent ut sagt ganska töntiga.   I bokens sista del tar Sturmark upp religionernas "farlighet". Världen hade enligt Sturmark helt klart varit mycket bättre utan religion. Religiösa människor är för Sturmark nästan definitionsmässigt fundamentalister, farliga för sin omgivning. Han exemplifierar förstås inte med de riktiga talibanerna utan med olika grupper av det han kallar "amerikanska talibaner", grupper som visserligen är snett ute i sin kristendomstolkning, men som ändå in har tillnärmelsevis så mycket på sina samveten som de afghanska talibanerna och deras vänner i Al Qaida.   När man läser Sturmarks bok ställer man sig ett antal frågor. Först frågan om förnuftet. Sturmark hänvisar hela tiden till förnuftet som vägledning i stället för Guds lag, Jesu kärleksbudskap eller Koranens levnadsregler. Men hur vet man vad som är förnuftigt? Hur kan vi vara säkrar på att vi utan levnadsreglerna från de heliga skrifterna av oss själva var och en skulle se det som omöjligt att ta livet av en annan medmänniska? Visar inte historien i stället hur oerhört lätt människan har att agera omänskligt? Att basera samhällets värderingar på absoluta i stället för relativa värden, är inte det en förutsättning för stabil mänsklig samlevnad? Spåren efter relativistiska rörelser som nazism och kommunism förskräcker.   Och varför är det mer förnuftigt att inte tro än att tro på Gud? Jo - om vetenskapen är alltings mått kanske det gäller. Men då förutsätter man att livet saknar en andlig dimension - den andra dimension, som är en verklighet för flera miljarder människor runt om i världen.   Och tesen om religionernas farlighet - hur sann är den? Generellt kan vi väl konstatera att till och med om vi tror på Darwin och hans utvecklingslära måste vi anse att religionerna varit av stort värde för människan. Annars hade väl alla religiösa riter sorterats bort av utvecklingen. Dessutom är ju inte förtryckande eller vapenbrukande fundamentalister typiska för religionerna. Den erfarenhet webbredaktören och många, många andra har av i vårt fall kristendomen i svensk lågkyrklig tappning, är ju precis den motsatta. Vår religionstolkning lyfter ju fram, Guds godhet, nåden och förlåtelsen, människornas lika värde, värdet av att göra något för sina medmänniskor - värden som vi också lyckats föra över till våra samhällen, åtminstone till vissa delar. Världen har dessutom under 1900-talet sett betydligt fler gudlösa än gudsdyrkande mördare och folkförtryckare.   De här frågorna undviker Sturmark förstås att ställa och försöka svara på. Inte konstigt heller, eftersom hans bok är en propagandaskrift för ateism, omdöpt till humanism. Men även om man inte gillar Sturmarks uppsåt och slutsatser går det att också utläsa positiva effekter av hans bok och de framträdanden han ofta får göra i radio och TV. Han gör religion "stort" och aktuellt och öppnar för en religiös dialog i media. Vill man vara med i det samtalet bör man förstås ha läst hans bok, en grundläggande lärobok i "icke-tro". Man måste ju veta vad man försöker bemöta. Carl-Olof Strand Åter föreg sida