Carl-Henning Wijkmark: Stundande natten Norstedts 2007 155 sidor     2007 års Augustpris tillföll överraskande författaren Carl-Henrik Wijkmark för hans kortroman "Stundande natten". Den handlar om skådespelaren Hasse som ligger på sal 5 och inväntar döden. Ett tema som kan låta deprimerande men som Wijkmark lyckas göra både intresseväckande och tröstande.   Wijkmark är född 1934 och har alltså åldern inne för att börja förbereda sig för den oundvikliga döden. Han har ända sedan början av 1970-talet producerat sig i romanform och är kanske mer känd ute i Europa än hemma i Sverige. Med Augustpriset får han ett välförtjänt erkännande även här hemma.   Hasse vårdas alltså i livets slutskede, på en avdelning med andra patienter i samma situation. Han har ett antal relationer bakom sig men har inga barn och får under sina sista månader inga besök av anhöriga. Från början ligger han på en sal för fyra. Efter en nattlig fest, som de får hjälp av en sköterska att ordna, dör två av de andra av för mycket mat och alkohol. Den fjärde personen är då redan borta. Hasse blir ensam kvar och flyttas till ett enkelrum, avdelningens "dödsrum". Fyrbäddsrummet töms som ett led i sjukhusets rationaliseringsprojekt.   När Hasse kommer till sjukhuset beslutar han sig för att bekämpa dödsrädslan genom att läsa så mycket som möjligt om den, Bibliotekarien Georg, som sköter sjukhusbiblioteket, förser honom med världslitteraturens försök att tolka döden och Hasse läser och läser. Och metoden fungerar, åtminstone inledningsvis. Mellan lästimmarna förs han bort från verkligheten av sömnens morfindrömmar.   Några besök får han trots allt. Ett par präster, vars erbjudanden om evigt liv han dock avfärdar. En tecknare som ritar av honom för en teaterhistorisk artikel. En fladdermus som kommer in genom det nattöppna fönstret och gör honom sällskap. Sen är det förstås sjukhuset personal. Läkarna är opersonliga, tittar honom inte i ögonen och verkar närmast frustrerade när han lever längre än de förväntat sig. Men sjuksköterskorna är hans förbundna, långt in i döendets närhet känner han dragningen till Angela, en ung sjuksyster som blir så fäst vid honom att hon får svårt att kunna se hans allt mer kritiska och hjälplösa tillstånd.   Så fortskrider sjukdomens obetvingliga framfart och till sist är det slut. Livet med dess universum av minnen är slut, minnena i Hasse hjärna är plötsligt borta för evigt.   Romanen ger ingen öppning mot det himmelska hoppet. Harry dör i förvissningen att allt är slut för alltid. Ändå känns skildringen hoppfull i den meningen att den berättar om en människa som klarar av att dö, som kan bekämpa sin dödsskräck, som kan känna erotisk dragning trots sitt eländiga tillstånd, som har sin galghumor kvar ända till de sista andetagen. Så här, tänker jag när jag läser boken, kommer min sista tid också med stor sannolikhet se ut. Så här ser den ut för de flesta i Sverige idag. Lika bra att förbereda sig i god tid! Henning Wijkmarks bok är en "lärobok i döende", som många kan ha nytta av att läsa. Carl-Olof Strand Åter föreg sida