Charlotta Ölander: ... och himlen var oskyldigt blå (Bokförlaget Langenskiöld 2005)       På annandagjul i år börjar jag läsa en av årets julklappsböcker, exakt ett år efter den händelse som min julklappsbok handlar om - tsunamin i Indiska Oceanen den 26 dec 2004. Tsunamin orsakades av en kraftig jordbävning på havsbotten utanför den indonesiska jätteön Sumatra och ledde till mer än 200 000 människors död. Av tsunamins offer var drygt 500 svenska turister i Thailand, de flesta i semesterparadiset Khao Lak, några mil norr om Phuket, solturismens centralort i södra Thailand. En av dessa turister var Charlotta Ölander, en 27-årig Stockholmstjej, som tillsammans med sin sambo, Richard Lium, skulle njuta av en veckas ledighet från det tuffa jobbet att leda det telemarketingbolag de tillsammans höll på att bygga upp.   Paret anländer till Thailand på julafton och hinner tillbringa ett par angenäma dagar på stranden innan tsunamin slår till. Kl 10.35 på annandagen befinner de sig i hotellreceptionen för att ta ut pengar när den första jättevågen kommer. De flyr in på en toalett och lyckas - mycket tack vare Richards kunskaper och styrka som gammal jägarsoldat - med stor möda ta sig ut från toaletten och upp på byggnadens tak - och därefter via en planka ta sig över till taket på en högre och mer stabil byggnad. Uppe på detta tak möter de sedan den andra och ännu större vågen. Den nådde upp till takkanten men inte längre. Efter att ytterligare några mindre vågor passerat kan paret så småningom ta ser ner till marken och upp i ett hotell i Khao Lak där tredje våningen är hyggligt intakt. Där möter de andra som klarat sig undan vårgorna och tar bl a hand om två barn, kallade Emil och Julia, som tappat bort sina föräldrar. Tillsammans med barnen och ett antal andra överlevande söker de sig så småningom från turiststranden bort till ett sjukhus, där de kan få sina mer eller mindre stora skador omhändertagna, ett ställe som också känns säkrare eftersom det ligger litet högre upp i bergen. På sjukhuset rådet förstås ett rejält kaos - men trots den oerhörda belastningen gör de thailändska läkarna en jätteinsats.   Charlotta och Richard fortsätter sedan i ett antal dagar att som volontärer hjälpa andra som drabbats värre än de själva av tsunamin. De tar sig så småningom till Phuket, där de jobbar i svenskt "kriscenter" och där Charlotta också påbörjar en andra karriär - som sjukvårdare. Den 2 januari är de tillbaka i Sverige.   Charlotta Ölanders bok om tsunamin är en enkel och rak, men trots detta spännande kronologisk berättelse om hennes och Richards upplevelser av flodvågen och av de efterföljande dramatiska volontärdygnen. I boken finns också inlagt Charlottas mammans dagboksnoteringar från Sverige. I bokens sista del finns också mammans text om ett återbesök i Khao Lak, som Charlotta gör tillsammans med sin mor i början av maj 2005. Charlottas bok innehåller samma kritik av den svenska regeringens insatser, som vi kunnat ta del av i många olika media det senaste året. Inte heller Svenska kyrkans hjälpinsats får särskilt höga poäng. Mest positiv är Charlotta till de journalister som tidigt kom ner till Thailand och som genom sin rapportering fick den tröga svenska räddningsinsatsen att till slut komma igång.   Charlottas berättelse visar hur människor växer i krislägen. Trots en stark rädsla för nya flodvågor - ingen på plats förstod från början vad som var skälet till tsunamin - väljer de bägge ungdomarna vid flera tillfällen att hjälpa andra nödställda i stället för att dra sig undan och rädda sitt eget skinn. En stark solidaritet växer fram med de andra drabbade. Tsunamin kom också att påverka Charlotta så mycket att hon har valt att lämna sitt engegemang i telemarketingföretaget och börja arbeta för föreningen SIV - Svenska Internationella Volontärer.   Webbredaktören har läst mycket om tsunamin i tidningar och sett en mängd TV-reportage. Men de har gett en fragmentarisk bild av katastrofen. Ölanders berättelse beskriver hela skeendet med det självupplevdas starka genomslagskraft. Carl-Olof Strand Åter föreg sida