Birgit Stolt: Luther själv - Hjärtats och glädjens teolog (Artos 2004)   "Luther - tråkighetens apostel". "Om man vill dra sig i sängen på morgonen har man den lille Luther på axeln som viskar att det är omoraliskt". "Med Luther på axeln har jag försummat så många somrar, bara arbetat och gnott". Så lyder några svenska presscitat från de senaste åren. Martin Luther, reformatorn, som den som driver oss till ett tråkigt och enahanda arbete, som förhindrar oss från att leva ut våra önskningar och känslor. Mot denna genant felaktiga Lutherbild, mot bilden av Lutherdomen som dysterhet, glädjelöshet och bister pliktuppfyllelse polemiserar Birgit Stolt i sin bok "Luther själv". Nej, säger hon, detta är inte Martin Luther. I sex relativt fristående kapitel berättar hon en annan berättelse om Luther - berättelsen om Luther som glädjens och hjärtats store teolog.   Martin Luther   Martin Luther är alltså protestantismens främste förgrundsgestalt, född 10 november 1483 i Eisleben, död 18 februari 1546. Inte den ende reformatorn, men den som kom att betyda mest för Sverige. Och för Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Lutherska missionshuset hette mitt barndoms missionshus i Piteå centrum. På ena sidan av fondväggen hängde en tavla av Martin Luther, på den andra Carl-Olof Rosenius. Luther och Rosenius - männen bakom EFS.   I det inledande kapitlet berättar Birgit Stolt om "kallelsen glädje" - om den lutherska arbetsmoralen. Varje människa har en kallelse till arbetsplikt i den roll Gud gett henne. Genom att Gud ser och uppskattar varje människas arbete blir det meningsfullt och helgat, vad det än handlar om. Det är människans tro som ger glädje, tacksamhet och verksamhetslust. Det är denna ljusa bild av arbetet som Luther torgförde, inte den stränga och sekulariserade arbetsplikt som fortfarande verkar plåga svenska kulturskribenter om man ser till inledningens citat. Luther talade varmt om värdet av sällskapligt umgänge, god mat och god dryck - Luther var en stor ölkonsument - musik och tidsfördriv, dvs det vi idag kallar avkoppling och förströelse. Tro, ät, drick och var glad - skulle man kanske kunna sammanfatta Luthers inställning. Och av detta har alltså vi svenskar lyckats få en bild av Luther som "tråkighetens apostel". Hur har detta gått till?   Lite av förklaringen får man kanske i bokens andra kapitel - som handlar om hur vi i Sverige tog emot och genomförde reformationen. Egentligen - menar Birgit Stolt - var det inte Luther som kom att prägla den svenska protestantismen. Nej, snarare är det Gustav Vasa himself som ville göra sig till och som faktiskt kom att reellt sett bli Sveriges reformator. Och tittar man på reformationens innehåll är det snarare Philip Melanchton - Luthers medreformator - som med sitt starkt "hjärncentrerade budskap" kom att sätta sin prägel på den svenska protestantiska teologin. Den augsburgska bekännelsen är t ex hans verk, inte Luthers. Stolt pekar också på att den svenska kyrkan i vissa avseenden intar en mellanposition mellan katolisicm och "riktig lutherdom", att vi aldrig blev helt protestantiska. Sålunda är den svenska gudstjänstordningen tämligen katolsk till sin prägel. Och att fira helgonens namnsdagar som vi svenskar gör, det anstår egentligen inte sanna lutheraner.   Luther och Melanchton - det är temat för bokens tredje kapitel. På torget i reformationens huvudstad Wittenberg står de två staty, jämstora. Här i Sverige är Melanchton idag så gott som okänd. Det var Melanchton som systematiserade och strukturerade de teologiska huvudtankarna i sin "Loci communes" - en av de viktigaste teologiska läroböckerna genom tiderna. Melanchton stod för de djupsinniga analyserna medan Luther själv koncentrerade sig på att skriva lättillgängliga undervisningshjälpmedel i form av sin stora och lilla katekes. När Luther satt bannlyst på Coburg fick Melanchton rycka in och vid riksdagen i Augsburg 1530 försvara reformationens sak - ett mycket tufft jobb, där Luther genom brev fick stödja Melanchton. Luther gick i breven hårt åt djävulen, som på olika sätt syntes försöka inge Melanchton dåligt självförtroende och så när lyckats föra honom till depressionens brant. Birgit Stolt kopplar alltså ihop Melanchton med "hjärnan", han var den store läraren. Medan Luther själv står för "hjärtat". För Luther handlade det om en hjärtats tro, en tro där "affectus", affektionen, var en mycket viktig beståndsdel. Men trots olikheterna kompletterade Luther och Melanchton varandra bra. Melanchton var dessutom 13 år yngre och kunde efter Luthers död 1546 i många år föra reformationens verk vidare.   Philip Melanchton   I bokens fjärde kapitel behandlar Birgit Stolt Luthers teologi om ORDET. Stolt hävdar att det för Luther främst var det talade ordet som gällde. Det är enligt Luther via den muntliga förkunnelsen som människor väcktes till tro, som predikanten kan beröra människans hjärta, människans själ. Luther var mycket hemma i den klassiska retoriken. Som all framgångsrik retorik skall en predikan inte bara "docera" utan även roa och beröra. Och här kommer också den Helige Ande in. Det är den Helige Ande som talar till , skriver in i , fäster i hjärtat. Den Helige Ande är enligt Luther optimus orator, den bäste av talare.   Kapitel fem handlar om Luther och bönen. Bönen hör enligt Luther till en kristen människas plikter - som en uppfyllelse av andra budet. Bönen är också ett mäktigt vapen i kampen mot djävulen - som ju var en mycket reell motmakt i Luthers föreställningsvärld. Luther var övertygad om bönens kraft, han var till exempel fullt och fast övertygad om att hans bön en gång rädda Melanchton till livet. Luthers bedjande knyter i stort utsträckning an till det han själv kallar katekesen, dvs Tio Guds bud, den Apostoliska Trosbekännelsen och Fader Vår. Överhuvudtaget har dessa tre texter en oerhört stor betydelse för Luther. Det är ju också runt dem som hans Lilla Katekes kretsar, den Lilla Katekes som var huvudinnehållet i konfirmationsläsningen så sent som vid webbredaktörens konfirmation i början av 1960-talet.   Det avslutande kapitlet handlar om Luthers familjesituation och hur hans roll som sen barnafader - han var 42 år när det första av de sex barnen föddes - kom att påverka hans teologi. Han utformade bl a sin Lilla Katekes just med tanke på barnens undervisning och tänkte sig att "husfäderna" - liksom han själv - skulle nyttja denna förklaring till den kristna tron för att undervisa barn och husfolk. Stolt berättar också i detta kapitel om Luthers hustru, Catharina, en av nio förrymda nunnor som tog sin tillflykt till Wittenberg och som Luther inte lyckades gifta bort och därför "var tvungen" att ta till sig som sin egen hustru. En lyckträff, visade det sig. Fru Luther var en ytterst duktig och intelligent kvinna som kom att betyda oerhört mycket för reformatorn och som nog borde ha en hel del av äran för hans framgång.   Birgit Stolts bok om Luther rekommenderas varmt. Den har gett webbredaktören och bokanmälaren en rejält moderniserad bild av den store reformatorn. Man kan inte annat än älska en teolog som hävdar att prästen i predikstolen skall vara "som en ammande mor, som jollrar med sitt barn" - församlingen - och "i predikstolen drar fram brösten och ammar barnen med modersmjölk". Helt klart är det ingen "tråkighetens apostel" som Stolt berättar om - utan en glädjens och hjärtats förespråkare - aktuell också i vår tid, snart 500 år efter sin levnad.   Carl-Olof Strand Åter föreg sida