Alain de Botton: Om konsten att resa (Wahlström & Widstrand pocket 2004)       När skall man läsa en bok om resandets filosofi om inte när man är på resa? Sittande i en solstol vid Platja La Mata i Torrevieja har webbredaktören läst Alain de Bottons "Om konsten att resa". Och då förstått att resandet egentligen inte kräver ett fysiskt besök på resmålet - det går alldeles utmärkt att resa i fantasin med hjälp av kunniga reseledare från litteraturens och konstens arena.   Alain de Botton gör i boken ett antal besök på klassiska resmål som Barbados, Sinaiöknen, Lake District och Provence. Men egentligen verkar han sympatisera med en viss J K Huysmann som i den 1884 utkomna romanen "Mot strömmen" låter sin hjälte, Parisaristokraten des Esseintes, noggrant planera och påbörja en resa till London. Men när det - efter ett långt njutbart studium av Baedeckers Londonguide - var dags att kliva ombord på tåget blev des Esseintes alldeles matt. När han beaktade resans kommande påfrestningar, att sova i en främmande säng osv drog han slutatsen att han inte borde besudla sina drömmar och genomföra resan. Alltså tog des Essientes första bästa tåg tillbaka till sin villa igen - och lämnade sedan aldrig hemmet.   Vad de Botton vill säga är väl att resandet ibland åtminstone är mest angenämt i förväg och att en bra reseberättelse kan ge en lika stor om inte större upplevelse än en faktisk resa. Men de Botton genomför trots detta ett antal resor som han berättar om i boken. Som det anstår en filosof låter han ett antal gestalter ur litteratur- och konsthistorien följa med som guider. När han t ex funderar över resandets olika platser och färdmedel, som bensinstationen, flygplatsen, flygplanet och tåget, har han hjälp av den franske diktaren Baudelaire - som enligt T S Eliot var den förste 1800-talsförfattare som gav uttryck för skönheten hos det moderna resandets platser - och av den amerikanske konstnären Edvard Hopper, vars verk har titlar som "Hotell vid en järnväg", "Fyrfilig väg" och "Natt på tåg".   I Amsterdam upplever de Bottom hyreshusens stora fönster som exotiska. Detta får honom att fundera på Gustave Flauberts fascination för det exotiska Egypten. Och i Madrid har han Alexander von Humbholt som guide, von Humbholt som åren runt 1800 gjorde en fem år lång forskningsresa till Sydamerika, som han sedan dokumenterade i ett verk som omfattade trettio olika band! Andra guider under resorna är William Wordsworth, den engelske naturlyrikern, som såg och skrev om naturens detaljer på ett okonstlat och ibland nästan naivt sätt, gamla testamentets Job, som är de Bottons medresenär i Sinaiöknen, och inte minst målaren Vincent van Gogh, som följer de Botton till Provence, van Gogh vars Provence nog för många blivit mer Provence än Provence i verkligheten. Fanns egentligen cypresser och olivträd i Provence innan van Gogh målat av dem?   I den avslutande essän är så de Botton tillbaka till det inledande temat: behöver man egentligen fysiskt förflytta sig till en annan ort än där man bor för att resa? Här berättar han om Xavier de Maistre, en fransman som 1790 skrev reseberättelsen "Resa i mitt kammare", ett verk som han senare följde upp med "Nattlig resa i min kammare". de Bottom försöker också resa i sitt sovrum, men det är alltför litet så han väljer i stället att göra en resa i sin hemstad Hammersmith. Och då upptäcker han saker som han normalt inte ser, han upptäcker i de Maistres anda att innan vi ger oss iväg till avlägsna hemisfärer för vi försöka faktiskt lägga märke till det vi redan många gånger sett.   "Om konsten att resa" är "som vanligt" när det gäller Alain de Bottom skriven med humor och intellektuell skärpa. Och som sagt - det är ju inte fel att läsa boken sittande vid en strand på Costa Blanca. I varje fall är det svårt att uppleva solen och värmen lika starkt i det "mentala resande" som ofta är vårt enda praktiskt genomförbara resesätt.   Carl-Olof Strand Åter föreg sida