Pastorn har ordet

PASTORN HAR ORDET

Ett annorlunda nyårslöfte
December 2011

Här skriver vår Caroline Brorson om ett nyårslöfte. Caroline är vår yngsta medarbetare i kyrkan. Hon arbetar sedan i höstas på halvtid med kyrkans ungdomsarbete.

Ett löfte för det nya året kan vara att försöka se med Jesus ögon! Det är i alla fall ett löfte jag kommer ge.

Vi är som människor duktiga på att döma, kategorisera och placera varandra i en viss mall. Vi ser bara små bitar av varandras liv och aldrig helheten och vi dömer ofta utifrån den lilla biten. Vi ser inte alltid sorgen i ögonen de tunga överbelastade dagarna eller bara en "sån där dag".

Handlar det om någons barn, förälder, vän, arbetskollega eller den otrevliga busschauffören så ser vi aldrig mer än en eller några få delar av personens liv. På samma sätt som andra som dömer oss aldrig ser hela våra liv.

Kanske ska vi försöka att se på varandra bortanför fördomarna, jämförelserna och se varandra som mästerverk.

Vi kan inte den andres hela historia och ska därför se på varandra med kärlek och respekt. Se varje möte som ett möte med en möjlig vän precis som Jesus gjorde.

Jesus själv dömde aldrig någon, stämplade någon som ett dåligt föredöme eller som mindre bra än någon annan. Tvärtom säger han att vi alla har gjort fel och gått snett i livet. Han säger till de som dömer andra: Den som är fri från synd kan kasta första stenen (lägga domen). Han säger till kvinnan som gjort fel: "Inte heller jag dömer dig" (Johannesevangeliet 8:11, Nya testamentet). Om igen så säger Jesus, Guds son, människa och Gud, att "Jag dömer ingen" ( Joh 8:15, Nya testamentet). För när allt kommer omkring så är det andra människors livsverk vi betraktar och det skall betraktas med samma ömhet som en målning av Da Vinci, med livsverkets brister och dess förundrande skönhet.

Se varandra rakt av. Med kärlek. Med Jesus ögon.

Caroline Brorson
ungdomsledare i Hammarbykyrkan

Åter huvudsidan
Välkommen att ta del av Andens frukter
Augusti 2011

Här skriver vår distriktspräst, Anders Lennse, om hur Andens frukter kan få prägla verksamheten i Hammarbykyrkan

När dessa rader skrivs har vi nyligen firat Pingst.

Både i Naturen och i Kyrkan välkomnar vi på nytt förnyelsens och hänförelsens varma vindar. Egentligen är det ju endast en påminnelse om det som alltid finns där året om : - Livets kraft. I naturen, även om växten och livet pulserar på insidan av kala kvistar eller under frusen jord. Församlingen lever också av Anden året om - förstås.

Ibland är det ändå härligt att verkligen få känna kraften och hängivenheten. Få se Andens frukter av kärlek, glädje, frid m.fl. blomma och dofta i församlingslivet. Se människor dela liv och tro samt bli utrustade av Andens gåvor till tjänst för andra. I höst kommer upptaktsgudstjänsten handla om detta…..men hela året om får vi alltså leva som kristna av Andens kraft till tro, kärlek och tjänst.

Välkommen att hitta in i Din plats i Hammarbykyrkan!

Anders Lennse

Åter huvudsidan
Ske Din vilja
Januari 2011

Här skriver vår vikarierande ungdomspräst TOMAS LARSSON om att lämna sitt liv till Gud i tro på att Han vet vad som är bäst för mig.

När detta skrivs har vi just firat jul. "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred", sjunger änglarna inför herdarna ute på fälten. Maria och Josef har vandrat den långa vägen till Betlehem där ett enkelt stall får bli det första hemmet för Jesus. Det var en lång och hård vandring med en höggravid Maria ridandes på åsnan. Båda två har fått lägga sina liv helt i Guds händer och lita på Guds omsorg om dem. Inte var det väl så här hela världens konung och frälsare skulle komma till världen? Men just så låter Gud sin son födas mitt ibland människorna och djuren.

Det kan inte ha varit lätt för Maria och Josef att ta på sig uppdraget att bli föräldrar till Jesus. Maria, troligtvis en ung nyförlovad tonårsflicka och Josef, säkert en något äldre snickare med högt anseende i staden Nazareth. Vad skulle folk säga om de fick reda på att Maria redan var gravid. Men Maria och Josef lägger sina liv och sin framtid i Guds händer. Deras bön och vilja blev samma bön som Jesus lärde sina lärjungar många år senare. Gud - Ske din vilja.

Det betyder att lämna sitt liv till Gud i tro på att Han vet vad som är bäst för mig. Jag själv vet bara bitar av denna verklighet och de sammanhang som jag är insatt i. Men Gud vet allt. När man söker Guds vilja så får det inte bara följden att man kan vila i sin tro utan oro och ångest, utan också att man sakta börjar ana vad Guds vilja är, i alla fall i ens eget liv. Om man vågar ge upp lite av sin egen vilja så är det ju såklart lättare att se vad Gud vill. Och om jag bara vågar ge ett litet senapskorn av min egen vilja så säger Jesus att det inte är förgäves utan har så god tillväxt så att till och med himmelens fåglar kan bygga bo i det (tro så litet som ett senapskorn).

Gud vill ha vårt öppna hjärta för att få plantera sitt himmelrike i. Att ge av sig själv för någon annan kan vara besvärligt och jobbigt men samtidigt befriande och livsbejakande. I nio månader fick Maria lägga ner en stor del av sitt liv för att Guds vilja skulle ske på jorden. "Ske med mig som du har sagt", svarade hon ängeln med budskapet från Gud att hon skulle bli gravid med Jesus. Jag tror faktiskt hon gladde sig även om hon fick stå ut med en del. Och inte heller jag har ångrat de stunder då jag valt att följa det jag upplevt att Gud velat att jag ska göra.

Gud välsigne er!
I Kristus

Tomas Larsson

Åter huvudsidan
Lär mig Du skog att vissna glad
Augusti 2010

Här skriver vår distriktspräst - Anders Lennse - om årstidernas växlingar och höstens speciella budskap till oss.

Våra årstiders växlingar här i Norden är speciella. Särskilt med det som varit en lika kall och snörik vinter som varm och solrik sommar bakom oss detta år. Man slås av hur olika samma gräsmatta, busshållplats och sjöstrand ter sig i de olika klimatens beklädnader.Vi får en yttre tolkning av hur fort och annorlunda våra liv kan ändra skepnad. Samma människor, samma platser men olika utseende.

Hösten har sin egen färg och erbjuder sitt typiska tolkande mönster: Mognad, skörd, tacksägelse, delande och vissnande. När vi här i Norden ser hur blommor och växter vissnar och ljuset och värmen byts ut mot mörker och svalare temperatur tycker jag livet vänder inåt. Åtminstone finns en möjlighet till det. Vi får liksom "kura skymning" också i själen.

Psalm 304 i psalmboken tycker jag är en underbar psalm som med hjälp av naturen tolkar det inre livet. Särskilt på hösten. (Läs och bed gärna hela psalmen). Vi får påminna oss att den skaparkraft vi sett omkring oss är evig och inte tidsbunden. Gud ska ge oss ny kraft, ny blomning, nytt ljus och ny glädje. Då får varje dag oberoende av årstid bli ett tillfälle att rota oss i Jesus Kristus.
Välkommen till Hammarbykyrkan i höst !

Anders Lennse

Lär mig du skog att vissna glad en gång som höstens gula blad: en bättre vår snart blommar, då härligt grönt mitt träd skall stå och sina djupa rötter slå i evighetens sommar.

Sv. Ps. 304:1

Åter huvudsidan
TIDIGARE KRÖNIKOR - Pastorn har ordet
Sky-View
Februari 2010

Här skriver vår distriktspräst - Anders Lennse - om Hammarbykyrkans egen Sky-View

Det är så lätt att hamna i gamla hjulspår och köra fast - precis som det rent fysiskt har skett den här vintern. Jag har kört fast med min bil flera gånger. Då vill man komma loss från underlaget - köra nya vägar - se nya sidor av stan och vägen framför. Ibland behöver vi få vidga våra vyer ordentligt. Få en bättre utblick. Få perspektiv på saker och ting. Kunna se saker från ett annat håll och få förnya oss.

När detta skrivs invigs Globens nya Sky-Views. En åkattraktion på globen som för 120 kronor tar en upp längs utsidan på Globen upp på taket för att ge en ny överblick över stan. Kanske kommer resenärerna från sin Sky-View då också få syn på Hammarbykyrkan med sin nya skylt.

I Hammarbykyrkan har vi också en Sky-View eller snarare en Heaven-View - en Himmels-Vy. När vi firar våra gudstjänster och samlingar vill Herren Jesus lyfta oss upp i Anden och vidga vår blick från våra jordiska sammanhang. Ibland för att se himmelen bättre. Ibland för att se Globen bättre. Jordgloben alltså. De globala sammanhangen och vårat internationella ansvar för varandra.

Välkommen till Hammarbykyrkan i vår och möjligheter till en himmelsk vy !

Anders Lennse

Åter huvudsidan


Alla är vi barn i början
Nov 2009

Här skriver vår nye distriktspräst - Anders Lennse - om hur det är att vara ny i jobbet.

Joh. 1:14:
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet,
en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och
sanning.

Alla är vi barn i början - även Gud.

När ett barn kommer till världen förstår man att det skriker och protesterar mot allt det nya. Starkt ljus, starka ljud och dofter. En kyligare miljö.

Det tar tid att acklimatisera sig. Det tar tid att lära sig nya saker. Som denna första "Pastorn har ordet"-spalt för mig.

Eftersom jag haft förmånen att förutom arbete inom SJ och Samhall, arbeta inom fyra olika stift plus inom den evangeliska kyrkan i Eritrea vet jag detta in på huden. Ständigt nya människor, nya platser, nya rutiner osv.

När jag nu liksom kommit "hem" till Hammarby efter många år är det kluvet med detta nya och det jag minns från tiden när jag verkligen var liten pojke. Då när hela livet var nytt…

I Hammarbykyrkan blev jag dessutom ny i detta med tron. Det passade mig bra att det hette:
"att bli ett Guds barn". Det var så jag kände mig. Och känner mig alltjämt…Nyfiken men okunnig. Den ödmjukhet som tron på Jesus och Gud lärt mig vill jag ta vara på. Den som säger mig att det finns så mycket jag inte vet, kan, förstår, har erfarenhet av, klara av på egen hand osv.

Så mycket jag som liten människa inte hinner med under ett liv - men under allt får förtrösta på en STOR Gud som kan allt detta. Samtidigt kan han känna med mig och oss
- eftersom han också varit ett barn!

En Välsignad Advents- och Jultid önskar jag dig! Vi får också i barnslig tillit blicka framåt mot ett nytt år A.D. 2010

Anders Lennse

Åter huvudsidan

Burna av Guds andedräkt
Aug 2009

Höstens "Pastorn har ordet" är skrivet av Katarina Lundström Thompson, ny diakon i Hammarbykyrkan

Genom liv och död är vi burna av Guds andedräkt. I skrivandets stund är det en underbar sommardag. Jag sitter på mitt arbetsrum och blickar ut över grönskan. Jag hör barnskratt och jag hör ett barn som gör sig illa och skriker till. Vinden susar genom träden. Jag andas sakta in och ber Jesusbönen i en andning, "Herre Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över oss".

För mig har liv och död alltid varit tätt sammanflätade och min tro har varit det som burit mig. Jag tänker på psalmraden "Ett ögonblick i sänder". Som låter så enkelt men kan vara synnerligen svårt. Vi hanterar alla vår glädje och smärta olika. Som människa så hoppas jag att jag möter dig där du är och att du möter mig där jag är.

Jag är diakon och är ny i Hammarbykyrkan. Som diakon möter jag många olika människor med olika bakgrund och framtidssyn. Som diakon strävar jag efter att förvandla min kristna tro i praktisk handling och ha omsorg om min medmänniska, detta är det diakonala uppdraget. Detta diakonala uppdraget är inte enbart förunnat diakonen utan alla i församlingen kan bidra till det och till sin medmänniskas livsglädje. När samhällets resurser minskar är det viktigt att vi som levande kyrka inte glömmer bort detta gemensamma uppdrag.

I Johannesevangeliet 13:34 står det skrivet "Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra". Under hösten kommer Hammarbykyrkan att fira 40 årsjubileum och jag hoppas att vi alla kan påminna oss själva om Jesus kärlek och om hur vi som kristna kan ge vidare den till vår nästa. Jesus visade detta genom att ge av sig själv i tjänst åt andra och han vågade möta det som ingen annan vågade bemöta och såg att vi alla är lika värdefulla.

Jag hoppas att alla kan känna sig lika varmt välkomna i Hammarbykyrkan och få samma varma bemötande som jag får som ny. Välkomna att mötas under hösten i Hammarbykyrkan och gemensamt uttrycka vår kristna tro i kärlek.

Katarina Lundström Thompson
diakon i Hammarbykyrkan

Åter huvudsidan
Vi behöver varann!
Mars 2009

Mina barn är sex och tre år. Vid sovdags vill de att jag berättar om hur det var när jag var liten och i synnerhet om hur det var när vi gick till kyrkan på söndagarna. Konstigt nog har jag hittills inte alls berättat om barnkören, scoutgruppen eller kompisarna jag hade där.

Nej, jag förlorar mig i beskrivningar av de vuxna som alltid fanns där och som såg och brydde sig om mig. Jag kan se framför mig vänliga tant Märta, kyrkvärden, där hon satt längst fram till höger. Jag minns med glädje kantorn som satt beredd på orgelpallen och vaktmästaren som alltid mötte med ett glatt leende. Jag berättar alltid om tant Alice, en av de viktigaste figurerna i mitt inre persongalleri. Hon kände och brydde sig om alla och var en underbar blandning av skyhöga klackar, ett spännande bohemiskt hem och ett varmt bultande hjärta.

Och jag undrar, vilka människor kommer mina barn kunna bära med sig i sitt inre? När ger jag dem möjlighet att skapa egna relationer med kristna vuxna, som kan visa dem vad tro och gudstjänst kan vara. Får de möta så personliga och udda och härliga människor som jag har fått? Vilka är beredda att se och bry sig om dem och andra barn när de kommer till kyrkan?

Jag kan fortfarande sjunga alla verserna på den psalm vi alltid sjöng under kollektupptagningen. Och jag tänker att den mer än någon annan text har präglat min livshållning. Jag kan höra förbönen som alltid lästes av samma personer där de satt i bänkarna. Kantorn lät som en nyhetsuppläsare. Hon hade jobbat som tv-hallåa. En rolig detalj som gör att jag minns vår bön för världens fattiga. Kanske är det just de vuxna jag mötte som barn som har hjälpt mig att fortsätta fira gudstjänst som vuxen. De finns alltid nära mig.

Tack kära ni i Hammarbykyrkan för söndagsskolan och för att barnen är välkomna i gudstjänsten!

Birgitta Söderberg
vikarierande samarbetskyrkopräst

Det är ju gratis!
November 2008

Det har varit en intensiv höst. Förutom den vanliga verksamhetskvarnen som malt på, så har två personliga saker utöver det vanliga hänt. Dels så har min far gått bort. Min trofasta envisa pappa somnade lugnt in därhemma. Efter att ha åkt jojo mellan hemmet och sjukhuset så fick han till slut, tack Gud för det, somna in därhemma. Vi pratade aldrig särskilt mycket om tron på Gud, men ibland kunde han öppna sitt hjärta och avslöja vad som gömdes på insidan. Ett av dessa tillfällen glömmer jag aldrig. Jag hade frågat honom om han trodde på Gud och så kom svaret: "Självklart tror jag på Gud. Det är ju gratis!" Bättre än så kan det nog inte sägas.

Det finns ett otroligt stort utbud idag på "Meningen-med-livet-marknaden". Människor försöker sälja än det ena än det andra för att göra en profit på den andliga längtan som varje människa bär. Men den enkla sanningen är att Gud älskar dig som du är. Precis som en mamma eller pappa älskar sitt barn. Och kyrkans stora hemlighet, om ändå fler kunde upptäcka det, är att i relationen med Gud, genom Jesus Kristus, så finns den kraft och frid du behöver. Gratis!

Den andra stora saken är att jag fått en tjänst som kyrkoherde utanför Kalmar. Det känns kluvet. Å ena sida skall det blir både utmanande och roligt att ta sig an nya uppgifter. Å andra sidan kommer jag och min familj sakna den varma gemenskapen i Hammarbykyrkan riktigt, riktigt mycket. Men allting har sin tid. Vår fasta tro är att Gud lett oss vidare att tjäna på annat håll. Vår fasta tro är också att Gud har fortsatt goda planer för arbetet i Hammarbykyrkan.
Med önskan om Guds rika välsignelse

Henrik Roos

Åter huvudsidan
Meningen mitt i vardagen
Augusti 2008

Semestern är slut. Hösten är på väg och allt återgår till det vanliga. Fy så tungt det kan kännas! Nu är de där veckorna på sommaren som vi hoppats så mycket på, då vi riktigt skulle njuta av livet och verkligen kunna leva på alla sätt, nu är de slut och det är ett helt år till nästa gång. Och kanske blev sommaren och semestern inte bara så där fantastiskt underbar som vi hoppats på heller. Visst kan det kännas tungt?!

Men kanske finns det ett annat sätt att se på livet. Kanske går livet inte bara ut på de där speciella tillfällena som semestern. Kanske handlar det här med att njuta av livet mer om att förundras av vardagen. Kanske finns det där lilla extra vi längtar efter egentligen mitt i vår vardag.

Det finns en berättelse om en man som hade fötts, vuxit upp, gift sig och bildat familj i ett och samma vita hus invid en flod. En dag får mannen en stark längtan efter något mer i livet. Han blir deprimerad, rastlös och frustrerad. Och trots att hans familj gör allt för att få honom att låta bli, så ger han sig iväg på en resa runt världen för att upptäcka nya spännande saker. Han ger sig iväg med tanken att antagligen aldrig mer återvända hem till det vanliga tråkiga livet.

Efter en massa äventyr kommer han så till slut fram till världens ände. Och det är den vackraste plats han någonsin sett! Men efter ett ögonblick slår det honom att den plats han kommit till är den vita gården vid floden, där han möter sin egen fru och sina egna barn. Han har återvänt hem och fått se det vanliga med nya ögon och det kommer aldrig mer att te sig på samma sätt.

När jag mötte Gud var det på det här sättet. Jag upptäckte att det jag längtade efter, själva kärnan i livet - det som gav mening åt alltihop, fanns där mitt i vardagen. Jag upptäckte att det jag längtade efter fanns i den urgamla statsreligionen som Sverige en gång byggdes upp kring, men som vi nu kanske ofta förknippar med tomma ord och tråkiga gubbar. Jag fick se det med nya ögon. Och jag önskar att ni med mig skulle få höra innehållet i den tro som varit Sveriges statsreligion i hundratals år, som om ni hörde orden för första gången:

Det finns en Gud som älskar dig! Och i vars närhet våra liv verkligen får mening.

Hanna Bäckström

Är du intresserad av att upptäcka och undersöka den kristna tron så är du varmt välkommen till höstens Alphakurs.

Åter huvudsidan
En match i taget
Mars 2008

Lika säkert som amen i kyrkan är svaret ”att vi måste ta en match i taget” när du frågar en tränare eller en spelare om vilka chanser de har i serien. Nu kan det låta som tidernas plattityd att svara på det viset, men saken är att det ligger en stor sanning bakom svaret. Om vi ägnar för mycket kraft åt att spekulera om framtiden, både när det gäller förhoppningar och orosmoment, är det lätt hänt att vi missar att leva i nuet. Jesus själv var inne på samma linje. Han uppmanade sina lärjungar med följande ord: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer”. Nu är detta lättare sagt än gjort. Många av oss spekulerar gärna i vad som skall hända och på det viset tar vi ut oron i förskott för något som ännu inte inträffat. Men som någon sagt, att bekymra sig för morgondagen är som att betala ränta för ett lån man inte fått. Det tjänar ingenting till.

Den livshållning som Jesus istället förespråkar är att vi varje dag på nytt skall söka Guds närhet
och kraft. ”Blott en dag ett ögonblick i sänder.” Om vi lever på det viset har Gud lovat att bära
och leda oss framåt bit för bit, steg för steg. Gud ger oss inte kraft för en månad i taget, eller en
vecka i taget, utan som Lina Sandell skriver ”Som din dag, så skall din kraft och vara”.

Henrik Roos

Åter huvudsidan

Jesus, världens ljus

November 2007

Så utgör vi, fast många,
en enda kropp i Kristus,
men var för sig är vi lemmar,
som är till för varandra.
Rom. 12:5
Vi står inför advent, jul och nyårshelgerna. Tidningsannonserna ropar till oss, " Kom till oss och upplev gemenskap runt matbordet, julmaten och festen. Alla har vi ju behov av mänsklig gemenskap. Inför någon av alla dessa helgdagar, bjud in någon ensam granne eller vän och dela gemenskapen och glädjen med denne.

Julens största glädje får vi till skänks från Gud. Tillsammans får vi glädjas åt, att Gud sände sin son Jesus till oss, för att ge oss frid och gemenskap med honom. I församlingsgemenskapen kan vi så växa till i tro genom att dela livet, glädjen och sorgen med varandra.

Kristina Reftel skriver så här i en berättelse som jag vill dela med er:

"Prästen i en liten församling hade märkt att Valdemar, en av medlemmarna, hade slutat komma till kyrkan. Han fick höra anledningen till detta var, att Valdemar hade bestämt sig för att han inte behövde komma till kyrkan längre. Han kunde tro på Gud ändå.

Detta gjorde prästen mycket ledsen, för han tyckte mycket om alla sina medlemmar. Han visst att församlingen behövde Valdemar lika mycket som Valdemar behövde församlingen. Så en kall vinterkväll beslöt han sig för att hälsa på Valdemar.

Valdemar förstod varför prästen kom på besök, men han välkomnade honom i alla fall, att stiga in i stugan där han bodde. En brasa sprakade i den öppna spisen och framför den slog de sig ner.
Prästen sa ingenting, så gjorde inte Valdemar heller.

Men efter en stund böjde sig prästen fram och tog tag i järnspettet som hängde på en krok. Han petade försiktigt undan ett vedträ från brasans mitt, så att vedträet låg helt isolerat i ett hörn. Sedan lutade han sig tillbaka i stolen, fortfarande utan ett ord.

Det gick en stund och brasan fortsatte att brinna och sprida värme. Men elden i det ensamma vedträet falnade långsamt, tills vedträet låg kallt och bränt av sot.

Prästen och Valdemar satt tysta och tittade på skådespelet framför dem. Så småningom böjde sig prästen fram igen och petade in vedträet i brasan igen. Det dröjde inte länge innan det glödde och brann igen.

Strax efteråt reste sig prästen och tackade för besöket. Valdemar tittade tyst på honom en stund, och sa sedan:

" Tack för din predikan. Vi ses på söndag."

Meditera över detta:

Jag tänder ett ljus
och ser hur det tränger undan mörkret.
Jesus, världens ljus,
driv ut allt mörker ur mig.
Hjälp mig att rensa ut allt skräp.

Jeanette Brorson

Åter huvudsidan
Livet är inte rättvist. Livet är en gåva
Augusti 2007

I somras hade jag förmånen att lyssna på Jonas Helgesson. En okuvligt glad kille på snart 30 år som har eget företag och som spelar golf på fritiden. Detta är väl i och för sig inget märkvärdigt. Det som är speciellt med Jonas är att han i samband med födseln fick en allvarlig CP-skada vilket gjorde att läkarna trodde att han skulle få sitta i rullstol hela livet, oförmögen att tala. Men Jonas har trotsat alla odds och genom alla svårigheter har han bevarat en förmåga att se det positiva, att se möjligheter i det som tycks omöjligt.

Han hade kunnat bli en bitter grabb som ständigt ältat att livet inte var rättvist. Upprepat för sig
själv dagligen att han inte hade samma förutsättningar som vi andra. Men någonstans på vägen
så hade han lärt sig (oftast) att släppa det sättet att tänka. Istället har han valt att se på det liv och
förutsättningar han fått med tacksamhet. ”Livet är inte rättvist. Livet är en gåva”, säger Jonas.
När jag lyssnade på Jonas föredrag blev jag påmind om två saker. Dels hur meningslöst det
är att söka jämföra sig med andra. Det leder ingenstans. Min uppgift är istället att tacka och ta
tillvara på de gåvor och de förutsättningar jag fått. En annan sak jag blev påmind om är att aldrig
ge upp. Fungerar det inte första gången så försök en gång till, och en gång till, och en gång till.

Om du läser Jonas bok ”Grabben i kuvösen bredvid” och berättelsen om hur han i skolan en dag
försökte bära sin egen mat till bordet, så får du ett härligt exempel på att aldrig ge upp.
Om du behöver hjälp med den här biten att lära dig att bli mer tacksam och uthållig så är du
varmt välkommen till oss i kyrkan. Vi är inga experter. Men varje söndag kommer vi trofast
samman för att tacka Gud för att han är så himla god!

Henrik Roos

Ps. ”Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat” Hebr 10:36

Åter huvudsidan
Förmågan att säga "Oj!"
Februari 2007

Har du kvar förmågan att förundras? För en tid sedan fick jag den frågan av min dotter. Inte för att hon kan prata särskilt mycket ännu, men hon frågade mig genom sitt handlande. Jag stod vid diskbänken och höll på att rengöra en vidbränd gjutjärnsgryta. Knappast en av mina favoritsysselsättningar. Då kom min dotter fram till mig och insisterade på att hon ville upp och titta. Uttråkat svarade jag henne att det verkligen inte fanns något roligt att titta på, men likväl plockade jag fram en stol hon kunde klättra upp på. Därefter fortsatte jag diska medan hon kravlade sig upp. Men hennes reaktion blev inte alls den jag föreställt mig. Istället för en uttråkad suck från hennes sida hörde jag ett stort "OJ!" när hon tittade på vad jag gjorde. Jag förstod att ur hennes perspektiv var det jättespännande det som hände. En stor tung järngryta, rinnande vatten och en blå specialborste. Det kunde inte bli bättre!

Ibland tror jag att många av oss tar på oss de uttråkade "gjutjärnsögonen" när vi går till kyrkan. Vi ser det vi alltid sett: röda psalmböcker, halvhårda bänkar och en tunnhårig präst. Men varför inte be Gud om hjälp att se på gudstjänsten med barnets nyfikna ögon. Då kan vi upptäcka en ny värld som är otroligt fascinerande. I gudstjänsten talar och sjunger vi till universums skapare, vi söker lyssna till Guds Andes viskande röst och vi kan möta samme Jesus som besegrade dödens makt på ett kors för 2000 år sedan. Visst är det fascinerande!

Varmt välkommen att förundras!

Henrik Roos

Åter huvudsidan

Julefrid
November 2006

Nu är det äntligen advent! Långa mörka november är slut och vi får börja tända ljus och sätta upp adventsstjärnor. Ett varmt ljus sprider sig i fönstren och vi börjar förbereda oss och längta efter julen. Julen, då vi får kura ihop oss vid granen och mysa tillsammans med våra närmaste. Julefrid som en paus mitt i vinterns slit och mörker. Visst är det härligt!

Men kanske kan det mitt i denna härliga julefrid också slinka in en del andra känslor… Smygande tillsammans med december kan kraven komma - kraven man känner på sig själv att fixa den där perfekta julen. Det är ju nu alla ska vara tillsammans och vara glada och trivas och ha det mysigt.

Men det är inte säkert att det är så lätt fixat alltid. Istället kan vi bli påminda om relationer som spruckit, förhållanden till barn, föräldrar, vänner som inte fungerar eller frånvaron av relationer - ensamheten. Och så kan ångest smyga sig in i våra tankar och känslor. Ångest över allt som inte är som vi önskade - relationerna som gått i kras, tröttheten efter en intensiv höst på arbetet som gör att det egentligen inte finns kraft över till julskinkan och till att hitta de perfekta julklapparna åt barnen, och ångest över ensamheten. Mitt i förberedelserna inför julen som ska vara så härlig och fridfull känner man sig otillräcklig, sviken, besviken därför att allt det perfekta inte infinner sig.

Kanske är det så att vi ställer orimliga krav, både på oss själva och på de människor som finns runt omkring oss. Kanske behöver vi istället för att sätta upp dessa gigantiska krav på hur den perfekta julen ska vara tillåta både oss själva och varandra att vara ofullkomliga. Vi är bara människor, med allt vad det innebär av fel och brister. Vi är människor som sårar varandra trots att vi inte vill det. Vi är människor som inte orkar jobba hur mycket som helst och sedan ha det perfekta leendet redo på julaftonsmorgon. Vi är människor som behöver gemenskap och därför lider av ensamheten och inte kan försöka dölja det för oss själva och för andra. Därför behöver vi också möta varandra, ta emot varandra, som vi är, som ofullkomliga och inte kräva av varandra eller av oss själva att vi ska leva upp till det perfekta idealet.
Samtidigt tror jag att det finns en som är fullkomlig, en som kan dämpa ångesten, som kan ge frid och vila och som kan fylla tomrummet i vårt hjärta som svider av ensamhet. Den ende som någonsin kan göra det fullt ut. En som förstår oss så som ingen ofullkomlig människa någonsin kan göra. Och det är honom julen handlar om. Han som kom till jorden och blev människa för att visa oss att han vill leva tillsammans med oss. Han som blev som oss för att visa att han förstår allt vad ångest, krav och ensamhet innebär. Han som känner oss helt och hållet, vet att vi är ofullkomliga, men tar emot oss som vi är. Gud själv.

Hanna Bäckström

Åter huvudsidan

Den vingliga målinriktade entusiasmen
Augusti 2006

Efter att nyligen ha passerat ett år har nu vår dotter upptäckt förtjusningen i att gå, eller snarare att ragla omkring. Lufsar hon framåt i långsamt tempo ser det hyfsat stabilt ut, men får hon syn på något spännande sätter hon full fart. Vare sig det handlar om ett par nycklar eller en fjärrkontroll så sätter hon fart med en vinglig målinriktad entusiasm.

Samtidigt som denna vingliga entusiasm för henne till målet, så gör den också oss föräldrar oroade. Kommer hon att klara det? Kommer hon att snubbla på den mångfald leksaker som är lömskt kringspridda framför henne? Kommer hon att slå sig? Men även om vi blir oroade skulle det inte fungera om vi varje gång hon försökte gå stoppade henne. Det skulle möjligtvis hindra henne från att få ett och annat blåmärke, men i ett längre perspektiv skulle vi hindra henne att utvecklas.

Barnet har av naturen en okuvlig vilja att upptäcka mera. Att ständigt sträcka sig bortom sin egen förmåga och göra nya erövringar. En förälders uppgift är ofta att uppmuntra nyfikenheten och framstegen, och så ibland, när det blir farligt "på riktigt", hindra henne eller föra över hennes uppmärksamhet till något annat.

Men vad skulle hända om ett litet barn skulle vara lite mer "vuxen" i sin inställning till omvärlden. Att inför varje handling överväga vad andra skulle tycka och tänka? Gör jag bort mig nu om jag ramlar på rumpan? Vad kommer de att tro om mig om jag inte kan springa rakt? Vad tänker de om mig om jag spiller gröt på haklappen? Ett barn som börjar tänka så skulle förmodligen bli handlingsförlamat och sluta utvecklas. Fastlåst i vad hon tror är andras förväntningar.

Problemet är att många av oss vuxna har fastnat i detta. Vi begränsas av våra föreställningar av vad vi tror andra tänker om oss. Detta är en av många saker som Gud kan hjälpa oss med.
Gud kan hjälpa oss att få ett rätt perspektiv på tillvaron. Att inse att det inte är någon större katastrof om vi sätter oss på rumpan ibland, det är bara att resa sig upp igen.

Min förhoppning är att vi i Hammarbykyrkan skall uppmuntra varandra att liksom barnet sträcka oss bortom vår egen förmåga emellanåt. Att vi med Guds hjälp skall skapa en sådan gemenskap att vi tryggt vågar göra bort oss ibland.

Välkommen att vara med att bygga en sådan gemenskap!

Henrik Roos

Åter huvudsidan
När lär sig ett barn att bekymra sig?
Februari 2006

Jesus har sagt mycket som är bra. En del av det fattar man på en gång, annat tar tid innan det sjunker ned. Häromdagen kopplade jag samman två Jesusord. Det ena var: ”Du måste bli som ett
barn för att komma till himmelen”, det andra var ”Bekymra dig inte för morgondagen”. Anledningen att jag kopplade samman dem var min outgrundligt mysiga dotter som precis upptäckt glädjen av att hasa sig fram av egen kraft. Hos henne finns än så länge inga bekymmer för morgondagen. Hon lever i ett ständigt nu. Vare sig det är en djup bedrövelse över att hon fått vänta några minuter för länge på mat eller en bottenlös gurglande glädje över ett enkelt ”Tittut!”.

Nu skulle världen bli en smula mer galen om alla gjorde på samma sätt som henne. Om chefen på företaget började storgråta så fort han blev sugen på lunch, eller om en minister i regeringen började tjuta av skratt så fort någon ropade hej! Men det finns ändå en stor vishet av att leva i nuet som vi lätt glömmer bort. Nuet drunknar lätt i gårdagens flod av minnen eller morgondagens hav av potentiella bekymmer. Det var därför Jesus riktade in sig på just detta när han uppmuntrade oss att fokusera på nuet.

Detta nuets tänkande gäller också i allra högsta grad livet med Gud. Vi kan inte ta emot kraft från Gud veckor i förväg, utan vi behöver ta emot Guds nåd och närhet på nytt varje dag. Lina Sandell skrev träffande i psalm 249 ”Som din dag, så skall din kraft ock vara, detta löfte gav han mig.”. Nu vet jag att många människor har svårt att hitta till kraftkällan, till Guds närhet. Men det är därför kyrkan finns. I kyrkan kan vi tillsammans hämta kraft och tillit hos vår gemensamme Konung. Ingen av oss är fullkomlig, men vi umgås med en som är det!

Vem du än är, vilken bakgrund du än har, vilken framtid du än tror väntar. Känn dig varmt välkommen till gemenskapen i Hammarbykyrkan. Det finns plats också för dig.

Henrik Roos

Åter huvudsidan

Låt dig inte skrämmas (nov 2005)

"Ert uppdrag är att nå det vita staketet på andra sidan skogspartiet och ta er tillbaka hit på 18 minuter. En varning: I skogen finns farliga vildsvin som det är viktigt att ni handskas rätt med om ni möter."

Denna uppmaning fick fyra amerikanska fotbollsspelare i ett psykologiskt test i USA. De började jogga genom skogen medan de oroligt såg sig om. I ett buskage låg en man och lurpassade. När de vältränade muskelpaketen kom springande framstötte mannen i busken ett djupt, grymtande läte samtidigt som han ryckte i en gren. De fyra männen skrek, tvärvände och sprang tillbaka i vild panik.

Några FBI agenter fick samma uppgift. De sprang genom skogen, en gömd man grymtade och drog i en gren. FBI agenterna stannade genast. De kröp ihop på stadiga ben och höll ut armarna i en karateliknande försvarsställning.

Varför var reaktionerna så olika? Svaret är förberedelse. FBI agenterna var genom många års utbildning tränade att möta plötsliga hot, det var inte fotbollsspelarna.

Hur vi reagerar på plötsliga svårigheter och motgångar beror på förberedelse. Om vi grips av panik, eller överger vårt uppdrag så fort det blir för jobbigt för att ägna oss åt något lättare och bekvämare, eller om vi står kvar för att ta tjuren vid hornen (eller svinet vid trynet) bestäms av vilka vi formats till att vara.

Vi behöver anlägga vanor som gör oss starka och samtidigt bryta de som gör oss svaga. Vanor kommer inte med en gång, de övas in, både bra och dåliga. På det kroppsliga planet: äta rätt, motionera regelbundet och sova, inte så vi nätt och jämt klarar oss igenom vår dag, utan så vi har energi över. På det själsliga planet: återhämtning genom rekreation och tid med vänner och familj. På det andliga planet: oaser av förtroliga samtal med Gud, bibellyssnande och andlig läsning.
Om vi skötte vårt sparkapital på samma sätt som vi sköter oss själva, hur länge skulle det räcka?
Våra tillgångar behöver ha inflöden och tid att växa och ge avkastning i högre grad än vi spenderar dem.

Motgångar och hot får vi möta i en kraft som inte är vår egen, en kraft vi tar emot.

Men till sist: De flesta gånger vi skräms av prasslande buskar är det faktiskt inget vildsvin där!

Tommy Mellberg

Åter huvudsidan
Originalkärlek (augusti 2005)

Lika bra att säga det på en gång. Mina predikningar och skriverier kommer i fortsättningen bli starkt influerade av drygt 4 kg omätbar skönhet. För ganska exakt en månad sedan gjorde vår förstfödda entré och pappas hjärta var förlorat. Det hela är ett förunderligt mysterium. Hur kan en
knubbig liten tjej som mest ägnar sig åt att sova, skrika och äta vinna mitt hjärta så fullständigt? Vi hann ju knappt ens bli presenterade förrän jag var hopplöst förälskad.

Det är många saker som är nya på agendan. Välbekanta för varje förälder före oss, men nya för oss att upptäcka. Allt från skitiga blöjor och havererad nattsömn till ljuvliga leenden som skänker livsglädje. Även livet med Gud påverkas. Det krävs en smula fantasi för att hitta stunder tillsammans med den Högste. Samtidigt har man fått ett givet tack och böneämne som ständigt leder till bön. En annan sak som är nytt i livet med Gud är att jag, föga förvånande, börjat reflektera kring att Guds kärlek till oss i Bibeln liknas vid en förälders kärlek till sitt barn.
Det är en ganska lätt bild att förstå. Men när jag reflekterade vidare så funderade jag över vad som var kopian och vad som var originalet.

Är det så att Guds kärlek är som en förälders kärlek till sitt barn. Eller är det tvärtom? En förälders kärlek till sitt barn är som Guds kärlek till oss. När jag funderat ett tag insåg jag att det naturligtvis måste vara det senare. Vår kärlek till barnen är en bild, en spegling av den hisnande kärlek Gud hyser för oss. Oftast är föräldrakärleken en lysande återglans som visar på Guds kärlek. Men ibland blir det fel, och föräldrakärleken blir en förvanskning av det som var tänkt. Då är det viktigt att komma ihåg vad som är kopia och vad som är original.

En liten jämförelse av kopian och originalet:
• Min kärlek till vår dotter blev riktigt tydligt först när jag fick se henne. Gud däremot hade goda tankar och planer för henne redan innan han formade henne i moderlivet (Jeremia 1:5).
• Jag beundrar hennes stilfulla hårkalufs. Gud däremot har koll på varje hårstrå på hennes huvud. (Matt 10:30)
• Min längtan är att vara henne nära så ofta som möjligt. Gud däremot står vid hennes sida varje stund livet igenom (Matt 28:20).

Avslutningsvis. Visst är det gott att veta att Gud har en stor portion originalkärlek ämnad bara för dig. Missa inte att upptäcka den!

Henrik Roos

Ps. Har du sett i programmet att barnen gör en musikal som heter ”Pappa”, kul va!

Är det tråkigt i himlen? (febr 2005)

”Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.” (1 Kor 13:10).
Ryska ikoner har inga skuggor. De är fönster mot himlen. I himlen finns inget mörker. Nämner man detta är det alltid någon som säger: ”Så tråkigt! Om det inte finns mörker kan vi då uppskatta ljuset? Och finns det då anledning till kreativitet och god strävan?”

Tanken är begränsad av erfarenhet. Vi vet hur skönt det är att komma in från kylan, ta av sig sina våta kläder och sjunka ner i ett varmt bad. Men att ligga hela livet i ett badkar verkar ju föga lockande. Det sköna och goda vi har upplevt har alltid stått i kontrast till något. Vi kan inte föreställa oss en tillvaro som pulserar av idel godhet, i vilken man kan vara fullkomligt tillfredsställd samtidigt som man erfar lust och mersmak.

Vissa har en vag bild av himlen som att spela harpa på ett moln i all evighet, andra att man blir upplöst i något slags gasmoln. I båda fallen är himlen en negation. Där finns förvisso inga krig, svältande barn eller sjukdomar, men där finns heller inga nöjen som att dricka en god kopp kaffe, upptäcka nya platser eller att ha något sexliv.

Men bibeln ger oss en vision av himlen som något mera än det vi har nu, inte mindre. Vi väntar på en värld som är mer verklig och konkret, inte mindre. Vi ser fram mot en jord som är intressantare, mer lustfylld och spännande än något vi varit med om, inte med färre möjligheter utan med fler. Det vi lärt oss att uppskatta och älska försvinner, men på samma sätt som ljuset från en lampa uppslukas när vi drar bort gardinen och solljuset flödar in. Det blir en värld där inget ont, inkrökt eller trist kan finnas, en värld där Guds ljus och kärlek uppfyller allt och alla, en värld i
total frihet, där alla äntligen är helt sig själva. Hur i hela universum kan någon få det till att bli tråkigt?!!!

Vi liknar, enligt C S Lewis, ett barn som vill sitta kvar och göra sandkakor i sandlådan för att det inte kan föreställa sig vad en semester vid havet kan innebära. Men kyrkans uppgift är inte så mycket att locka motsträviga barn till havet som att vara byggare av Noas Ark. (Matt 24:37) Vi står inför något som både är slutet och början på allt. Vi väntar på det ”inget öga sett eller något öra hört”, men som är ett fast löfte. Vi bygger tillsammans och vi kallar människor att stiga ombord via landgången, Jesus Kristus. En dag kommer Arken att lyfta. Mycket talar för att den dagen inte är långt borta. Välkommen ombord och att vara med i bygget! Fast inte om du vill ha tråkigt!

Tommy Mellberg
Här ligger vi och bara duger (november 2004)

Den trötta mamman möttes av ett berg av disk och tvätt när hon kom hem från jobbet. Hon gick ut i vardagsrummet och hittade sin man och sina två barn på vardagsrumsgolvet. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga när hon möttes av orden från sin man: ”Här ligger vi och bara duger!”.

Tomas Sjödin berättade historien på ett föredrag jag var på nyligen med några vänner. Berättelsen har två tydliga bottnar. Å ena sidan är det skönt att bara vara. Att veta att man är älskad och
uppskattad bara för att man är. Detta ”bara varande” är en grundsten i den kristna tron. Vi vet att vi är älskade av Gud inte för att vi gör en massa förträffliga saker, utan för att vi helt enkelt är.

Men det finns också en annan sida. Vem skall ta hand om tvätten och disken? Var det mamman som trött kom hem från jobbet? Vi kan inte endast leva i ”bara varande”, utan det finns också ett ”görande” som väntar på oss. Nu behöver inte detta ”görande” enbart vara något tungt och utmattande. Utan tvärtom kan ”görandet” vara en värdefull del av livet. Det finns ett livsuppdrag som väntar oss var och en. Ett livets ärende som vi är kallade att utföra. Om vi hittar detta som är mitt livsuppdrag, min kallelse, så dränerar det inte oss på kraft, utan tvärtom så ger det oss kraft.

Hur hittar man då denna livsuppgift? Ja, enligt Sjödin skall man inte leta långt bortom horisonten utan istället söka i det liv som blev. Här, mitt i det vardagliga finns uppgiften dold, det uppdrag som är mitt ärende i livet. För att kunna finna uppgiften behöver vi vara öppna, och tillgängliga. Att bli så stilla att vi hör vår egen längtan. Att inte rusa på i ett aldrig stannande ekorrhjul, utan att ta oss
tid för att lyssna.

Paulus skriver om denna avsikt med våra liv i Ef 2:10 ”Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till”. Det finns alltså sådant som Gud tänkt i förväg att vi skall utföra. Visst är det en spännande tanke! Så stanna upp och lyssna på din innersta längtan. Vad vill livet att du skall göra? Vad är Guds tanke med
dig?

Med önskan om ett ”varande” och ett ”görande” i en välstämd samklang

Henrik Roos
Grönt eller Rött ljus? (aug 2004)

Varför blir många av oss irriterade över röda ljus när vi kör bil? Nu kanske detta inte stämmer överens med just dig, men för egen del brukar jag ibland småmuttra över rödljusens överrepresentation på vägsträckan jag valt. Jag misstänker att frustrationen hänger samman med det stora ego som bor i de flesta av oss. Den lilla despoten i vårt inre förväntar sig att hela världen skall anpassa sig till just mig. ”Alla andra tänker på sig själva, det är bara jag som tänker på mig”.

Men Jesus presenterar ett annat sätt att bemöta vår omgivning. Ett sätt som inte väcker frustration utan glädje. När han talar med sina lärjungar berättar han att om de lever nära honom och följer vad han sagt så skall ”er glädje bli fullkomlig” (Joh 15:11). Den fullkomliga glädjen han presenterar har framför allt sin grund i att Jesus leder oss in i en relation med Gud. Men livet med Gud ger återverkningar i hur vi relaterar till andra. Jesus talar ständigt om vikten av att älska sin nästa.

Detta tycker väl de flesta av oss låter vettigt i teorin, men hur praktiserar vi det i vår vardag. Ja, ett sätt är att släppa vår navelcentrerade världsåskådning och istället bry oss om och glädjas med andra. Det innebär att vi tackar Gud inte bara när det går väl för oss, utan också när det går väl för andra, i stort som smått. Rent konkret skulle det kunna innebära för egen del att nästa gång jag får rött ljus så kan jag glädjas över att någon annan får grönt! Det kanske låter lite barnsligt, men
om jag omgärdar mitt liv med tacksägelser över det goda som händer inte bara mig, utan också kända och okända i min omgivning, då kommer livet att fyllas av en mängd glädje och acksägelseämnen.

Välkommen till Hammarbykyrkan i höst

Henrik Roos
Påskhögtid i Jesusalem (mars 2004)

På väg över Olivberget möts man av vyn över Jerusalem med templet och tempelplatsen närmast sig. Tempelplatsen är 450 x 280 m. Akropolis i Aten skulle rymmas fem gånger på denna yta. Gick man har en förmiddag med solen i ryggen blev man ändå bländad av reflexen i allt guld på templet. Tempelbyggnaden ar 50 meter hög, 50 meter bred och 50 meter djup. Folksamhuset vid Skanstull ar drygt 50 meter högt.

Via Dolorosa, lidandets väg är vägen Jesus gick på väg till korset. Här myllrade det av folk på väg ner mot marknadsplatsen och till templet. Den lilla staden Jerusalem på l x 1,5 km med ungefär 35 000 invånare besöktes under påsken av 250 000 ersoner som skulle fira Pesach (påsk). Många stannade ända till Shavuot (pingst).

Via Dolorosa - oljemålning av Urban Lennartsson

Påsken för Jesus och lärjungarna var en dramatisk vecka full med alla möjliga känslor och händelser. Glädjen över att få återse sin favoritstad. Mitt i en stämning av fest, förvantan och myller av folk borjar intriger ta form till förräderi och justitiemord. Vänner som sviker mitt i den svåraste stunden.

Under en vecka har ropen kring Jesus förvandlats fran jubel till korsfäst. Avrätt-
ningen är lång och plågsam. Efter död, begravning och tystnad sprider sig ryktet. Han är inte kvar i graven.

Vi har mött honom. Han har förvandlat vara liv. Kan han få hela världen att rpd-
das? Hans kärlek och kraft är total. Han har besegrat doöden. Kristus är uppstånden.

Urban Lennartsson
vikarierande präst i Hammarbykyrkan
Tomten och Jesus - en jämförande analys (nov 2003)

Det råder lite delade meningar om vem som är julens centralgestalt. Vem skall glädja oss i vinterns mörker och kyla? Här följer en jämförelse mellan de båda kandidaterna för ditt hjärtas längtan och förhoppningar. Avgör själv!

Likheter:

1. Båda har skägg.

2. Båda tycker om barn.

3. Ingen av dem drar sig för att smutsa ner sig. Tomten hoppar glatt ner i en smutsig skorsten. Jesus föds i ett stall och umgås med oss, hur smutsiga vi än kan känna oss.

4. Båda kommer med gåvor. Tomten ger slipsar, mobiltelefoner och nya spel till playstation. Jesus ger sig själv och trevliga små presenter som evigt liv och total salighet.

Skillnader:

1. Tomten säger: "Finns det några snälla barn?". Jesus säger: "Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare".

2. Tomten kommer en gång om året. (Oturligt nog alltid när pappa har gått till kiosken). Jesus är hos oss "alla dagar till tidens slut".

3. Tomten bär mask. Genom Jesus avslöjar Gud vem han är. Läs Joh 1:18!

4. Tomten finns inte. Det gör Jesus.

Varmt välkommen till Hammarbykyrkan, där vi inte alls är emot Tomten. Har vi varit snälla kanske även han bultar på vår dörr. Men vi räknar med att det finns en annan som har mer att ge .......

Tommy Mellberg

Närmare än du anar (aug 2003)

På väg hem efter gudstjänsten en söndag i augusti får jag ett ryck och far genom den larmande staden, ut på Djurgården, långt förbi de myllrande nöjesstråken och parkerar bilen där jag ald-
rig varit förut. Jag vandrar ett stycke och kommer in i en skog där alla ljud från picknickande familjer snart försvinner.

Snabba klockande toner får mig att se upp; en hackspett? Sjöfåglar skriar på avstånd.Vinden leker med löven. I fjärran hör jag en motorbåt. Annars är allt stilla. Det här kunde vara mina hemtrakters skogar i nordöstra Småland. Jag låter lungorna fyllas. Det luktar bark, mossa och hav. Jag går upp på en klippa och skymtar Globen över trädtopparna. Så nära!

Min syn på staden har i en handvändning förändrats då jag ser den härifrån, denna oväntade oas av stillhet. Från att nyss ha upplevt den tung, närmast fientlig, känns den nu riktigt trevlig. Här går att leva! Jag blir glad och anar livet, människorna och möjligheterna.

Ibland finner vi liv där vi inte trodde det fanns och vi får en ny utgångspunkt. En människa kommer in i en återvändsgränd och orkar inte vända sig om.Hon vänder huvudet uppåt, suckar och sträcker upp händerna. Även den vägen tycks stängd.

Men något börjar hända, om än nästan obemärkt. Det sipprar in frisk luft. Hon anar en ny dimension och finner vila. Omständigheterna är de samma, men hon ser dem i nytt ljus. Saker som förut gjorde henne ängslig och spänd är inte lika hotfulla. Hon börjar se på sig själv med distans, ja rent av humor. Och så anar hon hemligheten: En närvaro.

I Psaltaren 145:18 läser vi: "Herren är nära alla som ropar, alla som av hjärtat ropar till honom. "Det finns Någon som är närmre oss än vi anar, Någon som väntar på att vi ska söka Honom." När vårt hjärta är redo handlar Han. Han vill leda oss in i en ny vila, ge oss en ny utgångspunkt. Ibland kan det livet överraska oss, som när vi finner en oväntad oas mitt i en storstad. Min önskan är att Hammarbykyrkan får vara en plats, en oas, där vi kan andas frisk luft och hjälpa varandra till det liv som finns i Jesus Kristus.Varmt välkommen!

Tommy Mellberg
(Vikarie för Hans Stanley under hösten)
Pappaledig höst (juni 2003)

Jag ska vara pappaledig under sensommaren och hela hösten. Vad härligt det ska bli! Vi har ett fantastiskt land som ger oss pappor möjligheten att vara hemma och investera så mycket tid i våra barn. Det ska bli jätteroligt att följa Jonathan på nära håll under flera månader. Så otroligt mycket händer och jag har under hans första år fått vänja mig vid att komma hem och höra hur min fru Cecilia kan berätta om det ena fantastiska framsteget efter det andra som jag får se och dela med dem, fast bara i andra hand. "Barn är en gåva", står det i Psaltaren. Det är viktigt för mig att jag inte tar Jonathan för givet. Jag vill inte missa att lära känna alla de saker som bara en pappa eller en mamma har möjlighet att möta med sitt barn. Jag får ju möta världen för första gången igen tillsammans med honom. Livet kommer mig till mötes och jag är glad att jag kan vara ledig för att hänga med i min pojkes utveckling.

Vi sjunger ibland med barnen i Hammarbykyrkan: "Jag får va´ hos dig, jag får be till dig, jag får lovsjunga ditt namn. Du har tid med mig när jag söker dig, min Herre, min Gud." Gud har alltid tid med oss, han har gränslöst mycket tid och gränslöst mycket kärlek. Johannes skriver, i Joh. 1:12, om Jesus att "åt alla dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla dem som tror på hans namn,". Detta är oerhörda ord. Du och jag kan stämma in i sången: "Du har tid med mig när jag söker dig…", för vi har en pappaledig Gud.

Ha en skön sommar!

Hans Stanley

Poängen med att vara hungrig (mars 2003)

Nu har vi börjat äta semlor igen. Förr åt man semlor för att ladda inför fastetiden i kyrkan. Vi laddar upp med godsaker för att det ska gå bättre att avstå från mat under en tid. Ja, avstå från mat. Alltså inte äta. Det är en främmande tanke för de flesta av oss i Sverige. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit tvungen att avstå från mat.

När jag läser i Bibeln stöter jag ibland på berättelser om hur människor frivilligt avstått från mat av olika anledningar. I sorg och i stor nöd fastade man för att låta hungern bli ett oupphörligt rop till Gud om hjälp. Man trodde att Gud verkligen kan hjälpa. Idag kan det vara svårare att tro. Jag har hört många berätta om Gudsingripanden och jag har sett hur Gud har handlat i mitt eget liv, men jag har aldrig varit i en situation som är så hopplös att jag måste vända mig till Gud för att det inte finns någon annan.

När Jesus talar om fastan säger han: "När ni fastar…". Det verkar som att han tar för givet att vi ska fasta. Fasta är i Bibeln att avstå från mat, ibland står det om människor som i sin desperata längtan efter Gud eller i sin nöd till och med avstod från att dricka. Att avstå från mat och vara hungrig kan bli en ständigt pågående bön. Det kan också vara ett sätt att uttrycka sorg inför Gud över att världen ser ut som den gör. Vi kan uttrycka att vi är hungriga efter att få bli berörda av Gud själv.

Om några månader ska vi fira påsk och äta målade ägg och dricka påskmust och annat gott för att fira. I julas åt vi också godsaker. Vi har det gott här i Sverige, inte alla men de allra flesta. När jag har varit ute på resa har jag kommit att bli väldigt tacksam för att vi har ett så vackert och rikt land.

Innan påsken så har kyrkan i alla tider haft en fasteperiod. Man har fastat för att begrunda den nöd, det lidande och den död som Jesus fick gå igenom när han korsfästes för din och min skull. Han tog bort våra synder och brister och öppnade vägen till Gud. Fastan pågår ända fram till påskdagen då vi firar att Jesus uppstod ifrån det döda, det stora genombrottet då allt förändrades för oss som tror på honom.
Välkommen till en innehållsrik vår här i Hammarbykyrkan! Härligt barn- och ungdomsarbete, soppluncher med intressanta föredrag, musik, studiecirklar, gudstjänster, hemgrupper, vänskap, möjlighet att möta Gud och mycket mer. Du är särskilt välkommen till påsknattsmässa kl. 23.30 den 19:e april. Då blir det fest! Vi ses…

Hans Stanley

Fika med Gud (november 2002)

Har du provat att trycka ner ytterligare ett tomt mjölkpaket i soppåsen, trots att det egentligen är fullt? Visst går det, oftast. Men säg i stället att du hade hundra mjölkpaket. Hur stora är oddsen att du skall få ner allt i din soppåse? Inte särskilt höga misstänker jag. Men ofta är det så här vi lever när det gäller informationsflödet. Under frukosten börjar vi fylla vårt inre med vad 40 journalister på DN har jobbat med under gårdagen. Medan vi irrar runt i bostaden hinner vi strö-fylla-på med TV:s nyheter, väder och sport. Är vi riktigt ambitiösa hinner vi få en dos "bananer i pyjamas" innan vi åker iväg. I tunnelbanan kan vi fortsätta med Metro, reklam på väggarna samt Connex senaste förseningsinformation. Och dagen, den har knappt förjat. Förmodlingen ser din dag något annorlunda ut än min, men gemensamt för de flesta av oss är att vi bombarderas med information i alla de former. Förutom att vi riskerar att överhetta hjärnkontoret, så finns det en fara att vi i informationsösregnet missar signaler till oss, både från människor och från Gud.

Nu lär vi knappast kunna bli av med all information omkring oss, men vi har möjligheten att skapa informationsfrizoner. Ett självklart sätt för många är att slå sig ner och ta en fika tillsammans. Det finns få saker som slår ett gott samtal och en kanlebulle. Vad många inte vet om är att det går alldeles utmärkt att också fika med Gud. Principen är densamma. Berätta vad du tänker och känner och lyssna sedan. Ofta kan du få hjälp i lyssnandet av Bibeln. Läs ett stycke*/ och fråga vad Gud vill säga.

När du besöker Hammarbykyrkans webbsida hittar du också information. Men en del är information om frizoner. Platser befriade från julkommers och extrapriser. Varför inte traska iväg till en gudstjänst där julens egentliga budskap är i centrum. Och när det nya året startat, unna din själ att gå på "en stilla mässa" eller kanske ett seminarium om att lyssna på den Helige Ande.

Välkommen till en kyrka som berör.

Henrik Roos

*/ Om du inte vet var du skall börja så starta med att läsa ett evangelium, t ex Lukasevangeliet

Uppmuntra varandra (augusti 2002)

I början av juli var det dags för årets fysiska stordåd. För första gången i mitt liv skulle jag fjällvandra tillsammans med några vänner och vårt stora mål var att bestiga Kebnekaise. När dagen K infann sig stod vi där framför guiden, tyngda av stundens allvar samt en ansenlig mängd chokladkakor. De närmsta fem timmarna blev sedan en dundrande naturupplevelse för ögat samt en pinande prövning för otränade lårmuskler och protesterande fossingar. Vid åskilliga tillfällen nuddade jag och mina färdkamrater vid tanken på att ge upp, men då tittade vår erfarne guide på oss och kom med en uppmuntreande kommentar i stil med: "härligt kämpat, det är snart paus" och "bra jobbat, det värsta är redan gjort nu". Guidens uppmuntran gav oss förnyade krafter, bar oss när vi egenligen inte orkade längre.

Nu finns det inte bara höga berg i fjällen utan ibland kan livet kännas som en ändlös uppförsbacke och då kan det betyda obeskrivliget mycket om man möts av en uppmuntrande kommentar, en vänlig omsorg. Och det bästa är att uppmuntran kostar inget att ge, men är så värdefull att få (läs gärna meningen om igen).

När du tar en kik på höstens program kommer du att upptäcka en rik flora av uppmuntringsplanser. Ta vara på möjligheterna att möte nya människor, ta vara på möjligheten att låta dig uppmuntras och utmanas av vår Herre, Jesus Kristus.

Slutligen vill jag rikta ett gigastort VÄLKOMMEN till vår nye musiker, Britt Wennberg Sundkvist samt vår nye EFS-präst Hans Stanley, som båda precis har börjat hos oss.

Välkommen till en kyrka som berör!

Henrik Roos

PS! Rubriken är hämtad från Hebr 10:25, läs gärna resten också!

Några pärlor (maj 2002)

När jag skriver dessa rader har vi nyligen haft Bengt Pleijel på besök i samband med konferensen Charisma 2002. I sin predikan på pingstdagen lyfte han fram vikten av att förvänta sig "pärlor" man kunde ta med sig hem från gudstjänsten. För egen del fick jag med mig en pärla när Bengt sa: "Visst är det så att du fått den Helige Ande i dopet, men har den Helige Ande fått oss?" Värt att begrunda.

Tre pärlor av ett annat slag som vi däremot tappar är dels Henrik Sjölund och Elisabeth Ohlson, som vikarierat här i vår. Ett väldans stort tack för det arbete som ni gjort. Förhoppningsvis får vi lite inhopp även i framtiden. Dessutom tappar vi en gedigen megakvalitetspärla när Christina Nylund slutar. Ett dundertack för allt du fått betyda.

Med förhoppning om en rikt välsignad sommar.

Henrik Roos

PS! Nya pärlor väntar bakom hörnet. Hans Stanley kommer att börja som EFS-präst i slutet av sommaren och förhoppningsvis är det även klart med ny musiker då. Be gärna för detta!

A-fil och prioriteringar

Hur du provat att äta fil & müsli, med leverpastejsmörgås serverad tillsammans med en obekväm sanning?

Om inte så kan jag berätta hur det känns. Sedan något år tillbaka har vi skippat DN-prenumerationen därhemma och i brist på morgonlitteratur brukar jag greppa vadhelst som är tillgängligt. Häromveckan fick jag fatt i en bok med titeln "Vänskapen som berör - en bok om bön", ett tema som kändes klockrent med tanke på Hammarbykyrkans arbete. Jag hann inte läsa särskilt långt innan den obekväma sanningen skuttade på mig mitt i en smörgåstugga. "Det vi tycker är viktigt prioriterar vi. Hur mycket vi än har att göra så hinner vi ändå med det vi prioriterar. Om vi säger att vi inte hinner med att be, så är det inte sant. Att säga att vi inte tycker bön är särskilt viktigt vore en mer korrekt beskrivning"

Visst är det så. Det vi prioriterar hinner vi med. Även om jag har en intensiv dag på jobbet finns det alltid tid 21.50 när sportnytt börjar. Det vi prioriterar hinner vi med.

Vilka prioriteringar gör vi i vårt liv? Vad är det viktigaste? Ibland behöver vi stanna upp och reflektera. Kanske göra en lista på vad vi tycker är det viktigaste, och sedan göra en lista på hur vi faktiskt använder vår tid. Jämförelsen kan bli ganska intressant…

I Hammarbykyrkans arbete pågår det en ständig process av prioriteringar. Det dyker ofta upp skockar av goda idéer, men när det kommer till genomförandet så måste vi prioritera. Om du tar en kik i programmet framåt så ser du hur vi prioriterat de närmsta månaderna. Visst hade vi kunnat göra det hela annorlunda, men överlag är vi glada över den mångfald vi presenterar. Välkommen att bli berörd i Hammarbykyrkan.

Henrik Roos

Tar Du glädjen på allvar?

Många människor har en ganska skev bild av vad det innebär att vara kristen. Man föreställer sig att man skall befinna sig i ett ständigt uttråkat tillstånd, ungefär som att ha permament skoskav. Men detta är långt från Bibelns bild. I stället så är Bibeln fylld med uppmaningar till oss att glädja oss.Det är nog ingen slump i uppräkningen av Andens frukter i Gal 5:22, att glädjen hamnar på andra plats efter kärleken.

Nu går det dock inte alltid på räls att glädja sig. Vissa dagar är man lika retlig som en flodhäst med korsett. Men om oförmågan att glädja sig skulle vara konstant så måste varningsklockorna ringa. Då är det dags att få sig en omgång glädjeträning.

Glädjeträningen kan gå till på flera sätt. Den kan innebära att man ser till att man minst en gång i veckan gör något man vet man tycker är riktigt roligt: gå på bio, spela tennis, kittla frugan mm. Dessutom bör man vara mer vaksam med vem man umgås. Det finns oftast människor i vår närhet som bär på en smittande glädje. Se till att umgås lite mer med dem. På samma sätt finns det människor som är "som en våt filt i livets linneskåp" (J Ortberg). De har förmågan att sänka ett gott humör på flera meters avstånd. Kanske är det klokt att spendera lite mindre tid i deras närhet.

Förmågan att glädja sig är en av Guds stora gåvor till oss och vi bör förvalta den väl. Den är till välsignelse inte bara för oss själva utan också för de människor vi möter. Och skulle glädjeämnen tryta någon dag, kan vi stanna inför det största av allt. Gud älskar dig.

Med en bön om Guds välsignelse över oss alla.

Henrik Roos

Livet jag längtar efter

"Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Se där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut."

Nåja, riktigt så illa som i Lagerlöfs roman är det väl inte, men visst har det varit ovisst på prästfronten när både Helena och Hans har slutat. Men nu har en prästpusselbit fallit på plats och jag kommer att börja arbeta som distriktspräst i Hammarbykyrkan med start i september. För en del av er är jag ett ganska bekant ansikte. Min fru Lotta är uppvuxen i församlingen och genom henne har jag varit med på en hel del gudstjänster, marknader och en gemenskapshelg. Dessutom är jag med i en av församlingens hemgrupper. Men för er som inte känner mig så jag en 34-årig smålänning med rötterna i gladlynt frikyrklighet och karismatisk högkyrklighet. Vill du veta mer får du lufsa iväg till en gudstjänst framåt.

Rubriken "Livet jag längtar efter" är titeln på en bok vi använder i vår hemgrupp och den speglar en inriktning som vi kan bära både som enskilda och som församling. En inriktning som innebär att vi ständigt söker och längtar efter mer av det "liv, och liv i överflöd" som Jesus tänkt för oss. Att vi inte nöjer oss med att vara ljumma, utan sträcker oss mot Guds tanke för våra liv. Det här innebär inte att vi skall bli världsfrånvända, tvärtom, utmaningen ligger i att leva öppna för Guds närvaro mitt i vardagslivet, mitt bland skitiga blöjor och struliga människor.

Min förhoppning som präst i Hammarbykyrkan är att tillsammans med dig vara med och forma "Församlingen jag längtar efter". Jag tror att vi alla bär på någon inre bild av hur den ideala församlingen bör vara. En bild som Gud har planterat i ditt hjärta. Låt det inte förbli en gömd drömbild, utan dela dina visioner, dela din längtan med oss andra. Sedan kan vi tillsammans be och arbeta för att våra gemensamma visioner skall bli verklighet. Nu tror jag visserligen inte att vi kan nå den perfekta församlingen, men det är spännande att se hur nära vi kan komma!

Med en bön om Guds välsignelse over oss alla

Henrik Roos

En sommarhälsning

Det är sommar, men hur är det? Har vi hunnit upptäcka det? Har vi åter fått förundras över Guds gåvor och att sommaren är här eller låter vi mest dagarna bara rulla på?

För några helger sedan tog jag upp i en predikan att en ganska vanlig erfarenhet idag är att vi hamnar lätt i ett slags "vägkantens" liv, där livet i många fall tycks gå så fort att det går mig förbi. Jag hamnar lite vid sidan av, alltså vid vägkanten, som åskådare, utan att riktigt ha klivit ut på vägen, in i mitt eget liv. Det här kan gälla på många områden i livet såsom arbete, relationer, hur jag lever det kristna livet, eller att jag själv, som nu, faktiskt erfar om sommaren är här eller inte. Bakom det här "vägkantslivet", tänker jag, ligger mycket av det som präglar vår tid, bla, hastigheten, flyktigheten, ständiga förändringar, och mångfalden av allt.

Går jag till mig själv, så var det mycket just det här som fick mig att söka en annan prästtjänst i Värmdö församling som jag börjar i mitten på augusti. Därför att min tjänst som den har varit konstruerad här som samarbetskyrkopräst, drev mig ut på vägkanten i mitt eget liv där hastigheten och mångfalden av allt som måste göras och hinnas med inte gav rum för så mycket annat, av tex relationer utanför kyrkan. Jag kände mig mer och mer som åskådare till mitt eget liv, det blev ett "vägkantsliv".

Det har inte varit något lätt beslut att söka en annan tjänst, men en nödvändighet, och jag ser det som Guds ledning att det öppnades en möjlighet att få arbeta på "hemmaplan" igen där vi bor. Även om det faktiskt blir nästan tre år i höst som jag arbetet i Hammarbykyrkan, blev det förstås kortare än vad jag hade tänkt från början när jag gick in i arbetet här. Men vi hoppas som familj att kunna fortsätta att ha Hammarbykyrkan som vår familjekyrka. Barnen trivs och kom senast i helgen hem från EFS i Mittsveriges scoutläger i Kopparbo, fulla med idéer om att det borde finnas en scoutgrupp i Hammarbykyrkan, kanske på söndagar?!

Så, vi lär nog synas igen och låt sommaren få vara en tid att lämna vägkanten och kliva in på vägen igen, i det verkliga livet, och få umgås på riktigt med Gud genom bibeln och bönen, få känna sommarvinden i håret, sanden mellan tårna och att bli stucken av ett och annat mygg. Det är att leva det verkliga livet.

Med ett stort tack och önskan om Guds välsignelse till er alla.

Hans Gårdh

Advent

Advent står för ankomst, Guds ankomst. När vi på 1:a advent åter får läsa om Jesus som rider in i Jerusalem på en åsna, hyllad som en konung, så spelade han mycket an på den förväntan och längtan som fanns. Hos en del kanske det var en slumrande längtan som väcktes till liv igen. Många fick upptäcka något nytt. Man fick upptäcka något av vem Gud är. Så tänker jag för oss, i adventstid, när vi sjunger våra adventspsalmer, lyssnar till körerna, ser ljusen brinna, så finns det en särskild beröring från allt det. Det väcker något särskilt hos oss, stämning, längtan, och i det kan också vi få upptäcka något av vem Gud är. Det som adventstiden vill stryka under, Guds ankomst, Gud har kommit till oss, Gud söker oss. Han är nära.

Höstens tema - " Vi har sett Honom" - sträcker sig så naturligt också in i det nya året, genom advent och jultid. Vid upptaktsgudstjänsten den 14 januari vill vi åter stanna till på ett särskilt sätt kring temat - "Vi har sett Honom". Anders Sjöberg kommer då att leda ett bibelsamtal om Jesusbilder i evangelierna och Apostlagärningarna.

Det jag hoppas att vi bl a skulle få se mer av hos Jesus, upptäcka mer av, är nåden. Livets press och stress tycks ju knappast mattas på 2000-talet. Så ofta handlar det om att räcka till på olika sätt, i arbete, till sina barn, barnbarn, föräldrar och i relationer på olika sätt. Om det är något som vi kanske mer än annat behöver få upptäcka mer av, så är det att få ta emot Guds nåd i det nya året. Att få hitta ännu mer av en vila i Guds nåd, en plats i livet som är befriad från alla mätningar på vår tillräcklighet och där vi inte är utbytbara, utan alltid efterlängtade.

I en av våra adventspsalmer, psalm 109, ljuder orden: O mänsklighet , ställ dörrn på glänt, det är Advent, det är Advent.

Låt oss ta fasta på de orden och öppna vårt hjärtas dörr för att få upptäcka mer av vem Gud är, som kommer till oss på nytt i Advent, som söker oss, som vill ge oss av sin nåd in i ett nytt år.

Hans Gårdh

Tut - tut

Två tjuvar gjorde inbrott i vår kyrka häromnatten. Men polisen var snabbt på platsen och kunde fånga dem.

Några barn utropade: "Men, man får väl inte göra inbrott i kyrkan!". "Det var nog Gud som såg till att den där människan vaknade och såg tjuvarna och ringde polisen."

Helighet och Guds under kan finnas självklart nära i ett barns tanke!

Idag finns inte många saker eller platser som är särskilda, speciella, upphöjda från annat. Inte mycket är heligt, "untouchable" för oss. I vår vuxna värld förminskas det mesta till tur eller otur i vårt tal.

Barn kan påminna, visa på och lära oss en hel del om Gudomligt i vår värld.

Vi ses, barn och vuxna, i vår kyrka!

Helena Kjellberg

Gud möter oss där vi är!

En bibelvers som har betytt mycket för mig är den från Romarbrevet kapitel 5 där det står: "Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare". Vad betyder det? Jo, att Gud alltid möter oss där vi är. Kristus gav inte sitt liv för oss på korset först när vi putsat tillräckligt länge på vår egen duktighet och uppnått en tillräcklig fromhetsgrad. Nej, Kristus gav sitt liv i kärlek för oss mitt i vår ofärdighet, mitt i vår brustenhet, där vi faktiskt är.

Det är en sanning som befriar oss att låta Gud möta oss, inte där vi var igår eller skulle kunna vara i morgon, utan där vi är idag.

Det är dessutom en sanning som befriar oss att möta våra medmänniskor där de faktiskt är, som de är, inte som de borde vara eller som jag själv skulle önska att jag vore. Det är slutligen en sanning som befriar oss att låta Gud möta oss just där vi är som församling den här hösten.

I höst vill vi på ett särskilt sätt stanna vid temat - "Vi har sett honom!". De orden kom från kvinnorna som på påskdagsmorgonen hade gått till Jesu grav.l Kvinnornas budskap blev till en avgörande vändning för lärjungarna och snart var de ännu fler som hade "sett honom". Vi stannar till vid detta tema i bl a bibelsamtal vid upptaktshelgen 3/9, i höstläger på Graninge stiftsgård och vid en musikgudstjänst den 19/11, där nyskriven musik av Arne Lundmark framförs just utifrån kvinnorna vid graven och deras ord: "Vi har sett honom".

Vi hoppas att höstens tema skall få fördjupa vår egen gudslängtan och också få leda oss till en personlig erfarenhet av Honom som Gud har visat sitt ansikte genom - Jesus Kristus, som vill möta oss där vi är.

Hans Gårdh

Hon ligger där tyst och stilla.
I sol och regn passerar människor, knappt utan att märka Henne.
Ibland rasslar en nyckelknippa till och en liten grupp människor kommer och fyller ett hörn med sång och bön.
Men sedan, återigen tyst och stilla.
Några ensamma orgeltoner kan höras. En hantverkare stökar i ett rum.

Det är sommar i kyrkan!
Det är tyst, mörkt och stilla.
Hon längtar!

Längtar efter spring i trappan, kaffedoft, brusande psalmsång, ett bilrace i entrén,
kramar, samtal, skratt och gråt. Längtar efter liv och rörelse.
Längtar efter att fyllas av alla de människor hon är till för.

VÄLKOMMEN STORA OCH SMÅ TILL KYRKAN!

Helena Kjellberg

Sommar

SOMMAR! För många av oss betyder det sol, bad, umgås, ledighet, utflykter....
Ett lyckligt leende sprider sig över ansiktet på oss, ja i hela kroppen breder ett lugn ut sig över tanken.

För andra människor är sanningen om sommaren snarare ensamhet, eller stress över ledighet som ska fyllas med mening och innehåll, eller så mår man dåligt av värme och allergier, ekonomin som inte tillåter att man lämnar sta´n. För mång familjer i Orrefors, där en flicka mördades, kommer sommar alltid att bära med sig ett stråk av smärta och mörker. Det som borde få vara ett stort härligt utropstecken är för många tomma rader och frågetecken. Vi får lyssna och dela med varandra det som är sommar på olika sätt.

Sanningen om sommaren har många sidor.

När vi möts igen i höst så gör vi det under temat "VI HAR SETT HONOM". Det är en av kvinnornas repliker på påskdagen och även rubriken på Arne Lundmarks nyskrivna musikverk, som kommer att uppföras senare under hösten. Men vi drar igång redan på upptaktshelgen den 3 september med besök av Ulla-Stina Rask.

"VI HAR SETT HONOM"

Med tron är det precis som med sommaren. Vi, Du och jag liksom kvinnorna vid den tomma graven, kommer med olika upplevelser och därmed olika tro. Och sanningen finns där i helheten, i gemenskapen och respekten för varann, och inte bara i min del. Både din och min tro måste få delas.

Jag önskar att vi alla skulle få höra mångas vittnesbörd i nära, goda samtal i höst. Bilden av Jesus blir rikare, tron växer i mångfald. Jag önskar att ni alla får en så god sommar som det bara är möjligt.

Helena Kjellberg

Vårtecken och förväntan

Snart kanske vi börjar spana efter de första vårtecknen; snödropparna och vintergäcken, fåglar som återvänder från varmare länder, isar som brister, solen som värmer allt mer, osv.

Det som gör vad vi ser beror mycket på vår förväntan. Har vi en förväntan efter vårtecken ökar chansen faktiskt betydligt att vi också ser några, jämfört med om vi är totalt ointresserade eller tänker att nu kommer det noga vara vinter för jämnan. Vi får svårt att se vårtecknen då även om de faktiskt finns där.

Har vi en förväntan på att bara möta sura och griniga människor, ökar faktiskt chansen även där betydligt att just råka på dem. Vi får svårt att se glada människor även om de faktiskt också finns där. Förväntan tycks ofta skapa en särskilt uppmärksamhet, en slags öppenhet, att se eller möta just det jag förväntar mig att se eller möta.

Också på Jesu tid spelade förväntan en stor roll. I Lukas evangeliet kap 3:15 berättas det att folket var fyllt av förväntan. Så mycket att man började undra om inte Johannes döparen var den Messias man väntade på. Man var så ivrig att få möta Messias, man längtade så starkt efter honom så att det fanns risk att förhasta sig i sin förväntan. Man tyckte sig se tecken av honom överallt.

Hur är det då för oss idag? Bär vi på någon förväntan efter Gud? Lever vi i uppmärksamhet och öppenhet på att få se Guds tecken i våra egna liv och i vår församling? Vad har vi för förväntan egentligen om vi kommer till kyrkan en söndag förmiddag kl.11? Att det skall vara segt och tråkigt, eller fint och stilla, eller levande och fartfyllt, eller som det alltid har varit, eller …?

När Jesus, Guds son kom, möttes folkets förväntan. Man kom till honom i skaror, och många var de som fick en ny start i sina liv, som fick hopp och ny kraft. Förväntan skapade en öppenhet för det Jesus ville göra, en öppenhet för ett möte med Honom.

Jag hoppas och ber att vi också i Hammarbykyrkan skall kunna få växa i förväntan på Gud.
En gudsförväntan tex i gudstjänsten, att vi där faktiskt får möta en levande Gud som kan förändra och göra nytt. Mitt liv kan få en ny riktning. Jag kan få lämna av det jag i mitt inre går och bär på. Det som kanske tycks som ett berg att komma över kan få helt andra proportioner, osv.

Låt oss ha en förväntan på både vårtecken och tecken efter levande Gud!

Hans Gårdh

November 1999

Det har varit en intensiv och positiv höst på många sätt i Hammarbykyrkan.

Jag tänker bl a på gemenskapshelgen på Graninge som samlade ca 100 personer, däribland ett 30-tal barn, barnkörerna och söndagsskolan som har haft en stor tillströmning, kyrkluncherna som samlar mellan 30 och 40 personer varannan onsdag, Narniaklubben och Änglagård som har haft en nystart i kyrkan, körprojektet med Händels Messias med en kör på över 60 personer, osv. Ibland tror jag att vi glömmer att leva i nuet, att se det som faktiskt är. Det kan vara lättare att antingen drömma sig tillbaka till hur det en gång var, eller drömma sig framát till hur det en gång skulle kunna vara. Det kan bli så att vi aldrig riktigt lever i nuet, inte tar vara på den stund som är.

När Mose, i gamla testamentet 2 Mosebok 3 kap, blir kallad av Gud och sänd till att bli en ledare for Israels folk, så frågar Mose Gud "Vem skall jag säga har sant mig, vad är hans namn?" Gud svarar "Jag är den jag är". I Guds svar ligger att Gud alltid är, är alltid närvarande, finns mitt i nuet. Guds eget namn talar om det. Så fick Mose lära kanna Gud genom alla ökenvandringar, oeh så vill Gud också låta oss få lära känna honom, som den Gud som möter oss i nuet, där vi faktiskt ar, inte där vi var, eller borde ha varit, utan där vi faktiskt är. I vår vandring med Gud som är, får också vi öva oss i att vara, att bli närvarande, att leva i nuet och ta vara pa det.

Nâgot som också kan få påminna oss om detta, att Gud möter oss i nuet, är Hammarbykyrkans nya hemsida, med adressen - www.hammarbykvrkan.nu. Detta är en hemsida som vi vill se som ett komplement till hur vi når ut med vår information om vad som händer i kyrkan. Vi hoppas pa många "besök" på hemsidan, men framförallt att den skall kunna leda människor till att få hitta Hammarbykyrkan som sitt andliga hem, alltså något betydligt mer än bara en hemsida.

Så vill jag till sist andå se framåt lite, till julhelgen oeh nyåret, att vi på nytt skall få fira Jesu födelse, oeh dessutom 2000-års minnet av denna händelse. Jag hoppas att vi genom detta ännu mer skall få upptäcka den Gud som är, som är närmare OSS än vad vi tror, och som vill också göra OSS mycket levande oeh närvarande som människor idag.

Hans Gårdh

September 1999

I Lukasevangeliet kapitel 24 berättas det om två lärjungar som var på väg till Emmaus. Det var med tunga steg de kom där på vägen för den man som de hade hoppats sâ mycket på, som hade tänt ett hopp i deras liv, hade korsfästs. Kvar fanns nu bara tröttheten, känslan av meningslöshet. Men så när de går där pa vägen kommer plötsligt en man och slår följe med dem, en man som så småningom visar sig vara ingen mindre än Jesus själv, uppstånden, levande igen.

På vägen hem till Emmaus kommer ett förtroligt samtal igång mellan Jesus och lärjungarna, där lärjungama får ge uttryck åt sin besvikelse. De får lämna över det som tynger för att på nytt av Jesus få ta emot inspiration och livskraft. "Brann inte våra hjärtan när han talade till oss..." blev lärjungarnas sammanfattande ord om samtalet, mötet, med Jesus.

Kanske är det också så för oss att vi ofta kan känna av tröttheten, besvikelsen och svårigheten att se någon mening. Också vi har förstâs behov av att fâ lämna över och få ta emot ny kraft.

Under hösten i Hammarbykyrkan kommer vi att ha som tema: "det andliga samtalet" eller "det goda samtalet". Det var det som lärjungarna på väg hem till Emmaus fick vara med om, det är det som vi hoppas och ber också skall få hända i Hammarbykyrkan. Att vi ännu mer skall få skapa rum för det, i gudstjänster, alphagrupper, samtalsgrupper, kurser, körer, läger och mycket annat. Veckomässan som nystartar i höst hoppas vi skall kunna få bli till en oas mitt i veckan, en stund av stillhet, eftertanke och ett helande möte med Herren själv.

Välkommen till en spännande höst i Hammarbykyrkan!

Hans Gårdh